Slutarpsdösen är en stenkammargrav från bondestenåldern belägen strax NV om Slutarp i Kinneveds socken, Falköpings kommun, Västergötland. Det har tidigare inte rått full enighet om denna grav var en dös eller en hällkista. C14-dateringar, som kom i april 2000, visar dock entydligt att det är en dös, som användes under åtminstone en del av tiden mellan 3400 f.Kr. och 3000 f.Kr., d.v.s. början av mellanneolitikum då gånggrifterna byggdes. Graven upptäcktes i februari 1910 när man bröt sten till byggandet av Slutarps kvarn. Den blev sedan utgrävd av Sune Lindqvist i september 1910. Redan Lindqvist ansåg att detta var en grav av döstyp och det är därför den benämns Slutarpsdösen.

Då Slutarpsdösen tidigare ansetts vara den enda svenska dösen i inlandet så har den setts som en arkeologisk sensation. Man känner dock numer till fler troliga dösar i inlandet, som t.ex. Bestorpsdösen (Falköpings västra sn Raä nr 7) vid Kapellsgatan 90 i området Södra Bestorp i Falköping, vilken även den blivit C14-daterad till mellanneolitikum.

Slutarpsdösen har en rektangulär kammare, vilken invändigt är 2 meter lång och knappt 1 meter bred, och denna täcks av ett enda takblock. Dösar med sådan rektangulär kammare är vanliga i Danmark. I den fornminnesinventering som Riksantikvarieämbetet lät göra år 1960 ansåg man att graven på grund av sin kammarform var en hällkista från slutet av bondestenåldern, vilket dock flera forskare ifrågasatt genom åren.

Vid utgrävningen 1910 fann man resterna av 30-34 personer, vilka blivit begravda i gravkammaren. Tyvärr fann man ytterst få gravgåvor, endast tre pärlor av bärnsten. Den största av dessa är klubbformig och 2,5 cm hög. Denna klubbformiga bärnstenspärla är typisk för trattbägarkulturen och detta är ytterligare ett stöd för att graven är en dös.

Döskammaren omges av en hög, ca 15 meter i diameter och 1 meter hög. Takblocket är ca 3,5 meter långt, 2 meter brett och 0,5 meter tjockt. På detta block finns tre par uthuggna fotsulor, samt ytterligare runt tio avlånga fördjupningar. Därtill finns cirka 105 runda fördjupningar, så kallade skålgropar eller älvkvarnar. Cirka 25 skålgropar är förbundna med rännor, oftast parvis eller i rader. Därutöver finns cirka 80 enstaka skålgropar på blocket. Sammanlagt finns runt 125 skålgropar och fotsulor. Skålgropar förekommer på allt från gånggrifternas takhällar till stenar inom järnåldersgravfält och är därför svåra att datera. Hur de använts är osäkert, men man kan tänka sig att de användes som offerskålar, men det är också möjligt att det var själva huggandet av en skålgrop som hade rituell innebörd. Skålgropar har använts så sent som på 1900-talet av kloka gummor.

Tyvärr är takblocket av lös glimmerskiffer, vilket gör att skålgroparna håller på att vittra bort. Under 1997 täckte man därför över dösens takblock för att på detta sätt få död på de lavar som växer på blocket och därigenom hindra vittringen. Dösen avtäcktes i maj 2001 och kan nu åter beses under sommarhalvåret. I juni 2001 och i juni 2002 gjordes digital stereofotografering av takblocket. Denna dokumentation visade på en ytterst oroande vittringshastighet. Takblocket visade sig vara betydligt svårare skadat än man tidigare trott och är därför i stort behov av ytterligare skydd. Därför täcks takblocket fortsättningsvis över vintertid för att därigenom förhoppningsvis skyddas mot frostskador.

Slutarpsdösen är fornlämning nr 21 i Kinneveds socken i Riksantikvarieämbetets inventeringar från 1960 och 1984.

  Denna sida är gjord av Slutarpsdösens Vänner. Senast uppdaterad 2009-12-06.