Del av Sune Lindqvists artikel "Två västgötska grafbyggnader från stenåldern" från Fornvännen 1911:

Dös vid Slutarp, Kinneved sn, Frökinds hd.

Strax norr om Slutarps järnvägsstation — 9 km. söder om Falköping — går en väg från stora landsvägen tvärs öfver banan till Mönarp, hvilken gård ligger å en höjning midt ute i den vidsträckta Mönarpsmossen. Nära söder om nämnda väg och omedelbart invid den nu utdikade mossens forna rand är en tills nu midt i åkern utsparad moränhöjning. Vid stenbrytning inom dess högsta delar blottades en stor, horisontellt liggande glimmerskifferhäll. Man gräfde sig under dess sidor och hejdades där af tvänne vertikalt ställda dylika. Till slut vardt det möjligt att under ena smaländan tränga längre in, och här utrefs med spaden en del människoben. Då insåg man, att här förelåg en fornlämning. Vederbörlig anmälan afgafs, och den af Riksantikvarien förordnade undersökningen vidtog.

Det befanns (jfr fig. 14), att ett med all säkerhet under järnåldern uppkastadt röse så godt som fullständigt dolt stenåldersgraven. Röset var jämnt lagdt af flera lag hufvudstora stenar med inblandad jord. Vid dess antagliga botten, ungefär 0,6 m. under krönet, hittades strödda brända benskärfvor, men ingen bålmörja, ej heller krukgods. Möjligt är emellertid, att det egentliga graflagret funnits inom den tidigare uppbrutna delen, ehuru upplysningar därom nu ej stodo att få. Jag lyckades ej heller klart finna skillnaden mellan det yngre röset och den med stenåldersgrafven samtida markytan. Det förefaller mig emellertid antagligast, att denna gått, som den streckade linjen å profilen EF, fig. 14, anger.

Sålunda torde stenkammaren ha legat (jfr profil CD å fig. 14) med det stora takblocket fritt i centrum af en 12 m. vid stenkrets, hvaraf nu kvarlågo ett par c:a 1 m. långa klumpstenar i söder, och fortsättningen mot öster observerades vid uppbrytandet utefter åkerns kant, som tydligen fått sitt härvarande runda förlopp just till följd af det svåra hinder, som en rad stora stenar bildat vid uppodlingen.

[Not:] Ringen är nu kompletterad med mindre stenar för att markera gränsen för det från odling undantagna området.

Grafkammarens konstruktion framgår af fig. 15—17. Det hällformiga, å öfversidan svagt brutna takblocket mäter i längd 3,5 m., i bredd 2,1 m.; dess tjocklek torde uppgå till 0,35 à 0,4 m. Tyngden är så afsevärd, att vi, 7 man starka, först med inpassande af en lång timmerbjälke som häfstång under ena spetsen förmådde tum för tum rubba stenen. Den uppbäres af tvänne 3,05 m. långa, ungefär 0,3 m. grofva hällar äfvenledes af glimmerskiffer. De luta starkt emot hvarandra och stödas i den oskadade västra ändan af två tvärställda, 0,07—0,08 m. grofva kalkhällar, stående parallellt med drygt 0,2 m:s mellanrum. Detta var utfylldt med en tät packning tumstora krosstycken af kalksten. Tvärhällarna äro noggrant tillhuggna i kanterna, så att de utefter hela höjden noga ligga an emot långväggstenarna, såsom framgår af öfre vänstra bilden å fig. 15. De visa, att kammaren från början byggts med långsidorna starkt inåtlutande. Golfvet var belagt med tvänne stora kalkhällar; 2 m. från västgafveln, vid den yttres rätlinjiga ända utgjorde två låga, snedställda kalkstenar ett slags begränsning och ytterligare 0,3 m. utåt fanns den 0,06 m. grofva, vertikalställda kalkhäll, som varit den egentliga ostgafveln. Den nådde när undersökningen börjades, föga öfver golfplanet, men kan vid anträffarnas mindre varsamma gräfning ha blivit något afslagen. Emellertid har den gifvetvis ej gått ända upp till taket, och då spår af inre parallellhäll ej finnes, är det tydligt, ej blott att kistan här fått en enklare afslutning än i väster, utan ock att denna haft formen af en tröskelförsedd öppning, ämnad att slutas och vid behof åter öppnas på lättvindligt sätt.

Den så omsorgsfullt och gigantiskt uppförda byggnaden omsluter alltså ett rektangulärt grafrum med öppning genom ena gafveln rätt mot öster. Bottenytan är 2 × 0,7—0,10 m. Mot taket reduceras bredden till 0,5, högst 0,65 m. (de streckade linjerna å planen fig. 16 ange väggstenarnas öfverkanter, de heldragna, med skuggning skärpta, visa en skärning genom dem vid bottnen). Fast det alltså har ganska oansenliga mått, har grafrummet, som professor Fürsts följande meddelande visar, beredt fristad åt ej mindre än (30—34) eller flera lik, hvaraf fyra barn, resten fullvuxna. Benen till dessa lågo hopade i ett 0,3 m. mäktigt lager öfver bottnen. Tydligen ha kropparne till så många nedlagts enstaka under loppet af en ganska lång årsföljd, så att de äldres kött förmultnat och benen kunnat makas undan, när något nytt lik infördes. Detta förklarar, hvarför benen vid upptagandet lågo i fullkomlig oordning (jfr. fig. 16 och 18) och så många delar fattas i de 34 skeletten. Måhända skulle den sist infördes ben ha återfunnits orubbade, om ej spaden rifvit ut åtskilligt vid det inträngande, som skedde före undersökningen. Längst i öster invid tröskeln fann jag emellertid ett lårben och ett skenben, liggande naturligt tillsammans med spetsig vinkel i knäleden. För öfrigt sågos några ryggkotor i rad, utgående från en korsrygg. Något jord tycktes ha tillförts redan innan begrafningarna upphört. Efteråt fylldes grafrummet så småningom med genom springorna nedsilade fin mylla. I denna lågo några flintskärfvor och i den öfversta 20 cm. mäktiga delen ett par skärfvor hårdbrändt lergods af en art, som antyder romersk järnålder.

Vid friläggandet af benlagrets öfre delar så långt ske kunde utan att rubba något större ben, träffades intill ett af kranierna i midten en klubbformig bernstenspärla, 2,5 cm. hög (fig. 20). I närheten funnos senare något djupare ytterligare tvänne enklare pärlor af samma material (fig. 19 och 21). Dessa utgöra de enda grafgåfvorna.

Den stora grafhällens öfveryta hvaraf en del vid försök att kila stenen förstörts är täckt af ett stort antal skålformiga gropar (se fig. 22). Dessa äro mellan 2 och 10 cm. vida, högst 6 cm. djupa, några sinsemellan förenade genom grunda kanaler, som ej alltid löpa i den af vittring eljest frätta bergartens förskiffringsriktning. På ett par ställen synas också parvis ställda fotsulor med smal hålfot och sammansmultna tår. På den midtre af de tre stenarna öfver kammaren å den ena af de två gånggrifter, som finnas vid Mönarp, en fjärdingsväg från Slutarp, ses en mängd skålformiga gropar. Dylika äro äfven observerade å flera andra västgötska gånggrifter liksom å många nordiska dösar, t. ex. den nedan omtalade vid Landerslev. En af väggstenarna å denna har några gropar täckta af gafvelstenen, hvarför hålorna måste anses äldre än grafven. Om tidssammanhanget mellan Slutarpsgrafven och de å dess takhäll anbrakta skålarna ges inget direkt vittnesbörd. Jag kan endast anmärka, att hålorna måste vara äldre än det under järnåldern öfver stenen uppkastade röset. Någonstädes inom fornlämningens östra hälft har uppbrutist det å fig. 23 afbildade groft kubformiga blocket af kambrisk sandsten. Dess slätaste yta har en 6 cm. vid och 2 cm. djup grop samt de grundt inknackade begynnelserna till två andra. Man jämföre härmed den sten, som funnits i gången till en gånggrift vid Lundby nära Varnhem i Västergötland.

[Not:] Om detta liksom om dösar med skålformiga gropar, se Montelius, Orienten och Europa, A. T. 13, sid. 35 ff.

Vid snickerifabriken i Ranten har d:r B. Salin undersökt en graf, som till sin anläggning synes ha helt och hållet öfverensstämt med den nyss beskrifna. Taket och ena långsidan saknades, den andra långväggen utgjordes af en häll ungefär rätt i Ö—V. Den stöddes i väster af tvänne hällar med samma mellanrum som å Slutarpsgrafven och antagligen efter — fotografi att döma — utfylldt som dennas; i öster fanns blott en tvärhäll. Grafrummet mätte nära 2 m. i längd. I fyllningen lågo en del ben, som ännu ej blifvit undersökta.

Stomsåkrakistan är ett godt exempel på de mindre utvecklingsformer, hvari hällkistan uppträder, medan den ännu är afsedd för flera lik. Vid dess uppförande synes man, ehuru man ville upprätthålla det häfdvunna begrafningssättet, i första hand ha tänkt på att göra arbetet med grafhuset så lättvindigt som möjligt. Det var bekvämare att handtera flera små hällar än en större, och därför blefvo väggarna ofta ett sådant lappverk som fig. 3 visar. Tvärtom sträfvade man vid uppförandet av dösar och gånggrifter att ge byggnaden en monumental och verkligt solid prägel. Slutarpsgrafven är i det hänseendet fullt öfverensstämmande med de äldre och i skarp motsättning till de yngre.

Motsättningen mellan Slutarp- och Stomsåkragrafvarna framträder äfven i inventarierna. Medan den senare och dess likar innehålla föremål, som tillhöra stenålderns slut, hade den förra en klubbformig bernstenspärla, en grafgåfva, som är allmän i gånggrifter, men endast en gång anträffats i en stor hällkista [Not:] och aldrig i någon liten. Och detta föremål måste anses tillhöra en af de sista begrafningarna från Slutarpgrafvens med all sannolikhet ganska långa brukningstid.

[Not:] Kjær, Gravkister fra stenalderens slutningstid. Aarböger 1910, sid. 221.

Vidare är den omständigheten betydelsefull, att i Slutarp öfver trettio lik beredts rum i samma kista, ty så talrika begrafningar kunna enligt vunnen erfarenhet väntas endast från gånggrifternas och de större hällkistornas tid.

De gjorda jämförelserna antyda enstämmigt, att Slutarpskistan ej hör i hop med, utan fastmer är från ett äldre skede i megalitgrafvarnas utveckling än de små hällkistorna af den form, som Stomsåkragrafven i uppsatsen fått representera.

Medan de många skeletten torde tillhöra gånggriftstiden föredrager jag att kalla grafbyggnaden själf för dös. Denna åsikt måste mötas med tvifvel, enär dylika grafvar förut varit okända inom landskapet. En blick på de danska dösarna blir därför nödvändig.

Formen är beskrifven endast för ett fåtal af de danska dösar, hvarur fornsaker tagits af sådana former, som ej återfinnas i gånggrifterna och måste anses äldre än dessa. Med dylika afser jag lerkärl som Müller, Ordning I, fig. 229 (s. k. amforer) och fig 230 (“halskragekärl“) samt bernstenspärlor af i de stora bernstensdepåerna vanliga former (genomborrade klumpar och skifvor, rör). Det visar sig, att formen på dessa dösar är ganska växlande. Några äro skarpt rektangulära. Detta gäller kammaren i en runddös vid Hjortegaardene, Själland, afbildad af A. P. Madsen, Gravhøje og Gravfund, I:9, vidare den i en långdös på Bogö, Möen (Madsen I:64). Den sistnämnda har f. ö. efter de nio tjocknackiga flintyxornas vittnesbörd begagnats vid upprepade efterbegrafningar under samma tid som Slutarpgrafven. De omtalade danska kistorna äro tämligen noggrannt orienterade i N—S, ha två långa och två korta sidohällar, hvilka alla nå upp till samma höjd och gemensamt bära takblocket. Bland de utprägladt rektangulära danska dösarna finnas andra, som också äro byggda af fyra väggstenar och en taksten, men likt Slutarpsgrafven äro öppna, i det att ena smalsidans sten är lägre, bildar en s. k. tröskel. Sådan är t. ex. kammaren vid Landerslev, Själland (Madsen, anf. arb. I.10), den nordligare inom långdösen vid St. Rørbæk, Själland (Madsen I:18), den inom långdösen vid Humble, Langeland (ibid. II:19), alla med tröskeln mot öster. Beträffande orienteringen afvika t. ex. den nordsydliga kammaren i långdösen vid Horseröd, Själland (med två takhällar, ibid I:17), den med öppning åt SO. och antydd gäng vid Dödringe, Själland (ibid. I:42), samt de två nordsydliga med trösklarna i motsatta ändar inom en långdös vid Prierskovgaard, Lolland (ibid. 1:79).

Från sex kistor af denna form äro fynd mig bekanta. Alla förvaras i Nationalmuseet, Köpenhamn. Den ena — enligt Petersen (Aarböger 1881, sid. 337) den yngre — kammaren inom en långdös vid Skræm, Jylland, innehöll förutom några gånggriftssaker (flintyxa, lerkärlsfragment) en krukskärfva med bukkant, som synes mig bäst passa i ett halskragekärl, samt elfva genomborrade bernstensklumpar. Trettiofyra pärlor af samma ämne, däribland en cirkelrund skifva med hål i midten och några rör, resten genomborrade klumpar, lågo i en rektangulär, mot SV. öppen kammare inom en långdös vid Hosse mosse på Jylland. Inom samma långdös utgräfdes en rektangulär dös med fyra bärstenar, den innehöll fyra amforer. En amfora är upptagen ur långdösens tredje kammare, som skall ha haft samma form som den föregående. De öfriga mig kända graffynden ur dösar med tröskel bestå af föremål, hvilka ej kunna bestämmas såsom äldre än gånggriftstiden; i den vid S. Vissing på Jylland var den sista grafven ännu yngre. [Not] Förekomsten af genomborrade, men eljest föga tillformade bernstenspärlor i tvänne kamrar af den behandlade formen är emellertid nog för att visa, att dessa — åtminstone delvis, men sannolikt i klump — äro samtida eller föga yngre än de slutna rektangulära dösarna, samt äldre än gånggrifterna.

[Not:] Kjær, Gravkister fra stenalderens slutningstid. Aarböger 1910 sid. 227. Observera äfven de i not omtalade föremålen!

Resultatet af utvikningen till det danska materialet blir följande. Slutarp- och Rantenkistorna stå som byggnadsverk ganska nära en grupp danska dösar. På ömse håll har man, med bibehållande af hela takhällen samt möjligen mer eller mindre af bärstenarnas öfre kanter fria, af några väldiga block bildat ett grottlikt grafrum med föga växlande grundplan och dimensioner samt vanligen äfven med enhetlig orientering. Gent emot öfverensstämmelserna i dessa viktiga karaktärer står en konstruktiv skiljaktlighet, som får tillskrifvas afståndet. Hos de danska återfinnes nämligen ej det egendomliga sätt att anordna tvärvägg, hvilket tillhör de båda västgötska. Men sättet är lika främmande för andra nordiska megalitbyggnader och kan alltså ej begagnas till någon sammanställning, som däraf skulle bli betydelsefullare än den här försökta. Tvärtom synes just den utpräglade egenarten hos konstruktionen vara ett godt stöd för min förmodan, ty ensamt den ger god förklaring på isoleringen genom att datera särformerna till en tid, som är utanför öfriga megalitbyggnaders i landskapet.

Att de danska dösarna mestadels äro byggda af klumpstenar med endast insidorna plana, medan de västgötska ha grofva hällar, och att de danskas takblock vanligen endast knapphändigt täcker grafrummet, medan Slutarpsgrafvens skjuter öfver underlaget ett godt stycke på alla sidor, förskräcker mig än mindre. Ty i dessa afseenden öfverensstämmer den senare fullständigt med många bohuslänska byggnader, hvilkas döskaraktär ej kan bestridas.

Denna sida är gjord av Slutarpsdösens Vänner. Senast uppdaterad 2009-12-06.