arkeologi	Arkeologi är läran om det förgångna. Till skillnad från den historiska forskningen, som främst studerar skrivna källor, så ägnar sig den arkeologiska forskningen främst åt studier av fysiska lämningar. Detta leder ibland till att arkeologer och historiker kommer till olika slutsatser i en fråga. Vad arkeologi heter på olika språk: norska arkeologi, danska arkæologi, isländska fornleifafræði, färöiska fornfrøði, finska muinaistiede, brittisk engelska archaeology, amerikansk engelska archeology, tyska Archäologie, nederländska archeologie, franska archéologie, italienska, latin och interlingua archeologia, spanska arqueología, portugisiska arqueologia, polska archeologia, walesiska archaeoleg eller hynafiaeth.
artefakt	Artefakter är föremål som avsiktligt eller oavsiktligt tillverkats av människor. Vid exempelvis flintslagning är både de redskap, som tillverkas, och de restprodukter, som blir liggande, artefakter. På engelska artefact och på interlingua artefacto.
avslag	Ett avslag är ett flintstycke med slagyta och positiv avspaltningsyta med slagbula. Ett avslag ska vara längre än 1 cm. Avslaget är den mest grundläggande flintartefakten vid flintslagning. Avslag är nämligen utgångspunkten vid tillverkning av en stor mängd olika mindre flintredskap, exempelvis pilspetsar, borrspetsar, skrapor och knivar. På danska afslag och på engelska flake.
bautasten	Äldre ord för rest sten utan inskription, vanligen minnesmärke från järnåldern. Ordet lånat från isländskans bautasteinn. I fornisländskan även bautaðarsteinn. Även på danska används ordet bautasten.
Bestorp	En gammal by, numera ett bostadsområde, i den västligaste delen av Falköping. I området finns en megalitgrav med femsidig kammare (Falköpings västra sn Raä nr 7) och den ligger snett bakom Kapellsgatan 90. Graven grävdes ut 1959 av Carl Cullberg. Den låg då på Nedre Kapellsgårdens mark och betecknades då som Falköpings västra nr 20 enligt K.E. Sahlströms inventering. Megalitgraven tolkas bäst som en rätt stor polygonaldös. Denna och Slutarpsdösen är de enda säkert kända dösarna på Falbygden då båda har C14-dateringar från tidig mellanneolitikum (MN A). På Bestorp finns även flera gånggrifter och en hällkista. En av dessa gånggrifter kallas Drakarör (Falköpings västra sn Raä nr 4) och har gett namn åt Drakarörsparken, Drakarörsgatan och Drakängsvägen. I slutet av 1300-talet stavades bynamnet Biskopztorp.
bondestenålder	Bondestenåldern kännetecknas av att jordbruket introducerades och den inföll i Sverige 4000 – 1800 f.Kr. Den kallas också neolitikum eller yngre stenålder. På danska bondestenalder, neolitikum eller yngre stenalder, på norska neolittikum eller yngre steinalder, på färöiska yngri steinøld, på isländska steinöld hin nýja, på finska neoliittinen kivikausi eller nuorempi kivikausi, på engelska the Neolithic period, på tyska Neolithikum eller Jungsteinzeit, på nederländska de jonge steentijd, de nieuwe steentijd eller neolithicum, på franska le néolithique, på italienska le neolitico, på interlingua neolithico, på latin aetas neolithica, på spanska neolítico och på walesiska oes newydd y cerrig.
bronsålder	Bronsåldern inföll i södra Skandinavien 1800-500 f.Kr. och brukar delas in i sex perioder. På danska bronzealder, på norska bronsealder, på isländska bronsöld, på engelska Bronze age och på interlingua etate de bronzo.
Broddetorp	Broddetorps sn ligger i Gudhems hd invid Hornborgasjön. Broddetorpsaltaret är ett förgyllt altare från 1100-talet, vilket kan ses på Statens Historiska Museum. Sockennamnet är känt sedan 1200-talet. Kommen från Broddetorp var prästen Arvid August Afzelius (1785-1871), vilken är känd för upptecknandet av folkvisor och utgivandet av Edda Sæmundar hinns Fróda (1818). Församlingarna Bolum, Broddetorp, Hornborga och Sätuna slogs ihop och man byggde en gemensam kyrka i Broddetorp 1821-22.
BRÅ	Förkortning för bronsålder.
brämbägare	Ett slags keramikkärl med kraftigt utvinklad mynning från mellanneolitisk trattbägarkultur. Den utvikta mynningen är dekorerad på båda sidor. Rika förekomster av fragment av brämbägare har man funnit framför gångmynningen till flera gånggrifter på Falbygden, främst Rössbergagånggriften (Valtorp sn Raä nr 2), Långe rör (Valstad sn Raä nr 8) och gånggriften Gökhem sn Raä nr 31. På engelska brim-beaker.
bålmörja	Bålmörja är aska uppblandad med kolstycken. När detta hittas på fornlämningar brukar det tolkas som rester av ett likbål där de döda kremerats. Ordet används av Lindqvist i hans artikel om Slutarpsdösen.
bärnsten	Bärnsten är fossil kåda. I Slutarpsdösen har man funnit 3 bärnstenspärlor. Dessa är vanliga fynd i skandinaviska megalitgravar. I gånggriften Hjelmarsrör (Falköpings stad Raä nr 3) har man funnit totalt 113 bärnstenspärlor och i Logårdens gånggrift (Karleby sn Raä nr 59) 117 pärlor. På danska, norska och färöiska heter det rav, på fornnordiska och isländska raf, på finska meripihkaa, på engelska amber, på tyska Bernstein, på nederländska barnsteen, på franska ambre, på spanska ámbar, på portugisiska âmbar, på italienska och interlingua ambra, på latin sucinum, på grekiska elektron, på polska bursztyn och på walesiska gwefr.
C14-datering	Denna metod för datering uppfanns 1946 av den amerikanske nobelpristagaren Willard F. Libby (1908-1980). Metoden bygger på mätning av sönderfallet av radioaktivt kol i organiskt material. På danska kulstof 14-datering eller C-14 datering, på norska C-14-datering eller kullstoffdatering, på engelska radiocarbon dating.
diabas	Diabas är en magmatisk bergart som utgör det översta lagret på västgötabergen. Kallas även trapp. Diabas förekommer ibland som takblock eller nyckelsten på Falbygdens gånggrifter. Takblocket på en gånggrift strax öster om Falköping (Falköpings östra sn Raä nr 5) är av starkt magnetisk diabas, vilket kan förvilla den som med kompass försöker mäta upp gånggriftens riktning. På engelska, franska och interlingua diabase och på tyska Diabas.
Dimbo	Dimbo sn ligger på östra Falbygden i Vartofta hd och Tidaholms kn. Intill Dimbo kyrkby ligger Västergötlands största höggravfält (Dimbo sn Raä nr 6), som består av närmare 300 fornlämningar, mest högar från yngre järnålder. Namnets äldsta form är Datum Dimmu 1248. Dimma sokn omnämns 1397. Fornnordiskans dimma betyder dimma, dunkel eller mörker. Dimbo kommun fanns fram till 1973 och omfattade socknarna Acklinga, Dimbo, Hångsdala, Hömb, Kungslena, Kymbo, Ottravad, Skörstorp, Suntak, Valstad, Varv, Vättak och Östra Gerum. Årsboken Dimbobygden utges sedan 1967 av Dimbo Fornminnes- och Hembygdsförening.
dubbeleggad yxa	Denna typ av bergartsyxa med skafthål tillhör mellanneolitikum. Några koncentrationer i Västsverige finns på Falbygden (främst Falköping, Gökhem och Stenstorp) och i södra Bohuslän och då främst södra Orust (Tegneby, Stala och Långelanda).
dös	Dösen anses traditionellt vara den äldsta av stenkammargravarna eller megalitgravarna under bondestenåldern (neolitikum). Vanligen består den av en liten rektangulär, kvadratisk eller femkantig kammare vilken täcks av ett enda takblock. Kammaren omges av en rektangulär eller rund kantkedja och beroende på kantkedjans form så benämns graven långdös eller runddös. Utifrån döskammarens form kan man skilja mellan kistformiga dösar och polygonaldösar – i Danmark även stordösar. I Danmark förekommer det att det finns flera gravkammare av olika form inom samma kantkedja. Man kan även ibland skilja på om kistformiga döskammare ligger parallellt eller på tvären i en långhög. Dösarna, liksom de större gånggrifterna, är gravar tillhörande trattbägarkulturen (TRB). Det finns i Danmark cirka 4500 dösar, medan vi i Sverige endast har cirka 100 dösar, varav knappt 50 i Skåne och ungefär lika många på västkusten.
dös (etymologi)	I folkliga sammanhang ses ibland ordet stendös. På danska och norska (bokmål) heter det dysse, men på nynorsk, färöiska och isländska heter det dys precis som det gjorde på fornnordiska och fornsvenska. I den poetiska Eddan, Edda Sæmundar, står exempelvis den plurala dativformen dysjum (Hárbarðsljóð 45) och den singulara genitivformen finns i frasen til kumbl-dysjar koma "komma till kummel-dös(en)" (Gróugaldr 1). Man ska dock märka att dys betyder liten gravhög i allmänhet. Dys är i alla fall den äldsta formen och kommer troligen av en indoeuropeisk rot *dheus-. På engelska används beteckningen dolmen, på tyska Dolmen och på franska dolmen eller chambre simple. Även på nederländska, spanska, italienska, interlingua och polska heter det dolmen och på portugisiska dólmen. Ordet dolmen har spridit sig via franskan från de bretagniska orden taol (bord) och men (sten), så dolmen betyder alltså egentligen "stenbord", vilket kan jämföras med den äldre svenska beteckningen altarkummel. Det bretagniska ordet kommer dock i sin tur från Cornwall, från ett snarlikt corniskt ord tolvaen, som betyder "sten med hål". På walesiska heter en dös däremot cromlech, som kommer av orden crwm (välvd, bågformig) och llech (sten). I Bretagne betecknar cromlech däremot en stencirkel (egentligen avses kanske kantkedjan till en dös).
döstid	Äldre beteckning på den tidsperiod då dösarna byggdes.
Ekehagens forntidsby	Ekehagens forntidsby är ett friluftsmuseum med uppbyggda hyddor och långhus från både jägarstenålder, bondestenålder, bronsålder och järnålder. Ekehagen ligger strax norr om Åsarp, 18 km S om Falköping. Byn öppnade 1983 och är f.n. Sveriges enda forntidsby med hyddor och hus från alla forntida perioder.
Ekornavallen	Storslaget gravfält i Hornborga socken utmed vägen mellan Falköping och Varnhem. Här finns fyra gånggrifter, en hällkista, rösen, domarringar, en treudd och resta stenar. Den största av gånggrifterna kallas Girommen (Hornborga sn Raä nr 31:1) och dess gravkammare är 12 m lång och gången 10 m. Gravfältet kan ha varit i kontinuerligt bruk i 4000 år. Möjligen kan en del av de resta stenarna vara återanvända kammartak från gånggrifterna.
Falbygden	Falbygden är det av kalkstensplatåer dominerade området söder om Billingen, vilket till stor del sammanfaller med Falköpings kommun, men som även omfattar västra delen av Tidaholms kommun. Namnet dyker upp på 1500-talet då det stavas Falabögdhen. Tidigare på 1300-talet sade man uppa Falone. Även idag heter det alltid att en ort eller fornlämning ligger på Falbygden och aldrig "i Falbygden". Falbygden är också namnet på Falbygdens Hembygds- och Fornminnesförenings årsbok, vilken getts ut sedan 1927.
Falbygdens museum	Kommunalt museum i centrala Falköping. Sedan 1994 visas där utställningen Forntid på Falbygden, vilken bland annat visar skelettet av en 9300 år gammal hund från Almeö vid Hornborgasjön, kranier från Slutarpsdösen, skelettet av Hallonflickan, en kopia av Gerumsmanteln, en kopia av Ållebergskragen och mycket annat. Museets arkeologiska samlingar omfattar över 6000 föremål varav ungefär hälften är fynd från stenåldern. Flest är fornfynden från Karleby, Gudhem, Falköpings stad och Marka. Museibyggnaden ligger i Planteringsförbundets park invid S:t Olofsgatan, vilka till vardags kallas Plantis och Ströget. I parken ligger även gånggriften Kyrkerör (Falköpings stad Raä nr 28). Mittemot museet ligger Centralskolan, vilken byggdes 1903.
Falköping	Falköping är centralort på Falbygden och ligger där häradena Gudhem, Vartofta och Vilske möts. Falköping har idag 19 stenkammargravar inom tätbebyggt område, men de var under 1800-talet minst 30. Flertalet av stadens gånggrifter ligger på Ranten och Bestorp. Stadsnamnet nämns redan på 1200-talet i Äldre Västgötalagen. Bland de många stavningarna finns Phalokopia (1331) och Ffallaköpwngh (1502). Den moderna stavningen hittas tidigast 1528. På latin Falcopia och som adjektiv Falcopensis. På 1200-talet omtalas även Faluköpungs skäppa, vilket var en särskild kyrkoskatt. Stadens kyrka S:t Olof är från 1100-talet och anses vara av riksintresse. Staden Falköping brändes ner av danska trupper vid åtminstone två tillfällen. Detta skedde under ledning av Otto von Krumpen år 1520 och av Daniel Rantzau år 1566. Även 1769 härjades staden av stor eldsvåda. Carl von Linné besökte Falköping år 1746 och stegade då upp stadens storlek till 400 steg på längden och 200 steg på bredden. Torget befanns vara 140 steg långt och 66 steg brett. År 1828 beboddes staden av 450 personer, 46 hästar, 46 oxar, 89 kor, 31 ungboskap, 122 får och 50 svin. Falköpings stads jord genomgick lagaskifte 1839-1840. Järnvägen kom 1858 och detta fick staden att börja växa. Järnvägsstationen på Ranten sammanbinds främst med det äldre Falköping genom S:t Olofsgatan eller Ströget. Se även Bestorp, Falbygdens museum, Fredriksberg, Hjälmars rör, Odengatan, Ranten och Ströget. Staden bär även öknamnet Nasko.
Falköpings kommun	I Falköpings kommun finns totalt över 6000 registrerade fornlämningar. Falköpings kommun bildades 1974 genom sammanslagning av Falköpings stad med kommunerna Gudhem, Frökind, Stenstorp, Vartofta och Vilske, samt delar av Redvägs och Dimbo kommuner. För närvarande har Falköpings kommun runt 31 000 invånare. Kommunens största tätorter är Falköping, Stenstorp, Floby och Kinnarp/Slutarp. Andra mindre tätorter är Åsarp, Vartofta, Gudhem, Torbjörntorp, Odensberg och Kättilstorp. Kommunens yta är 1059 km². Falköpings kommuns nordligaste punkt ligger uppe på platåberget Billingen, strax NV om Skövde. Kommunens sydligaste punkt ligger i Fivlereds sn vid sjön Lönerns strand, NÖ om Ulricehamn. Den västligaste punkten ligger ute i Forellmossen mittemellan Floby och Herrljunga. Kommunens östligaste punkt i sin tur ligger i Borgunda sn.
Finnestorp	Offermosse på gränsen mellan Larv sn i Laske hd (Vara kn) och Trävattna sn i Vilske hd (Falköpings kn). Offermossen innehåller krigsbytesoffer från folkvandringstid och ligger där Katebrobäcken rinner ut i Lidan. Namnet Finnestorp finns endast på tre platser i Sverige, vilka dock alla ligger invid Falköpings kommuns västgräns.
fjärdingsväg	En fjärdingsväg är 2672 m och är 1/4 av en gammal svensk mil. Måttenheten används av Sune Lindqvist i hans artikel om Slutarpsdösen 1911.
fg	Förkortning för församling, vilket är ungefär detsamma som socken.
flinta	Flinta är ett mineral som består av mikroskopiska kvartskristaller. Flinta är hårdare än stål. Man tillverkade redskap av flinta under stenåldern, men även under tidig bronsålder. Exempel på olika slags flintredskap är skivyxor, skivmejslar, kärnyxor, slipade yxor och mejslar, mikroliter, olika slags pilspetsar, borrspetsar, dolkar, skäror, eldslagningsstenar och olika slags skrapor. Flintslagning ger också kärnor, spån, avslag och splitter. På danska, norska och engelska heter det flint och ordet har samma ursprung som ordet splint. På tyska heter det Feuerstein, på nederländska vuursteen, på fornnordiska, isländska och färöiska tinna, på finska piikivi, på franska och latin silex, på spanska och portugisiska sílex eller pedernal, på interlingua flint, och på walesiska callestr. Flinta bildas i kritlager. Flinta kan ha en kvarvarande vit kritskorpa som benämns cortex eller krusta.
FMIS	Förkortning för Riksantikvarieämbetets nationella fornminnesinformationssystem, vilket är en modern, datoriserad version av Fornminnesregistret.
FMR	Förkortning för Fornminnesregistret.
fornfynd	Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller påträffas under andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla. (Kulturminneslagens andra kapitel 3 §)
fornlämning	Fasta fornlämningar är lämningar efter människors aktiviteter under forna tider, som t.ex. gravar, gravfält, resta stenar, stenar och bergytor med inskrifter och ristningar, minnesvårdar, samlingsplatser för olika allmänna ändamål, lämningar efter bostäder, boplatser och arbetsplatser, ruiner av bl.a. borgar, slott, kloster och kyrkor, färdvägar, broar och gamla skeppsvrak. Fasta fornlämningar är skyddade enligt lag. Det är förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över, ändra eller skada en fast fornlämning.
fornminne	Fornminnen delas in i fornlämningar och fornfynd.
fornminnesinventeringar	På 1920-talet och 1930-talet gjorde bl.a. K.E. Sahlström och Hilding Svensson flera inventeringar av fornlämningar på Falbygden. Kinneved socken inventerades av Daniel Melin 1929 och Slutarpsdösen klassades då som dös. En omfattande inventering skedde av RAÄ kring 1960 och det var först 1960 som Slutarpsdösen blev klassad som hällkista utav Bertil Malmström och Harry Thålin. En stor reviderande inventering utfördes sedan kring 1984. Kinneved inventeras 1984 av Anna-Lena Olsson och Kjell Edvinger, vilka bibehöll beteckningen hällkista för Slutarpsdösen. 2004 började en ny inventering av fornlämningar och kulturlämningar kallad Skog och Historia i Skogsvårdsstyrelsens regi. Denna inventering kommer att främst inrikta sig på lämningar i skogsmark. För Falbygdens del har inventeringar startat i Sörby fg och Åsarps fg i Falköpings kn och i Kungslena fg och Hömb fg i Tidaholms kn.
Fornminnesregistret	RAÄs register över fornminnen utgörs främst av de fornminnesinventeringar man gjort. Förkortas FMR. Kallas ibland även Fornlämningsregistret. Fornminnesregistret håller nu på att digitaliseras, kvalitetssäkras och konverteras till FMIS, vilket är Riksantikvarieämbetets nationella fornminnesinformationssystem. Man brukar säga att fornminnesregistret följer sockenindelningen, men detta stämmer inte helt då det egentligen är församlingsindelningen som följs. Man får också vara vaken över att fornminnesregistret i enstaka fall följer gamla församlingsindelningar som numer upphört i alla andra sammanhang och vars gränser därför inte längre finns utsatta på Registerkartan, Ekonomiska kartan eller Gula kartan. Ett sådant exempel är i skillnaden mellan Falköpings Västra och Falköpings stad.
forntid	Forntiden i Sverige omfattar stenåldern, bronsåldern och järnåldern och den tar därmed slut c. 1050 e.Kr. Forntid är liktydligt med förhistorisk tid. På danska och norska oldtid, på isländska fornöld, på färöiska fornøld, på finska muinaisuus eller muinaisaika, på engelska prehistoric times, på tyska Altertum, Vorzeit eller vorgeschichtliche Zeit, på franska temps préhistoriques.
fossil	I de sedimentära bergarterna på Falbygden finns fossil efter havslevande djur som trilobiter, orthoceratiter och graptoliter.
fotskål	Fotskålen är en relativt grund keramikskål på en hög konisk fot, vanligen med dekor av ett ristat rombiskt mönster. Fotskålar brukar hittas krossade framför gångmynningen till gånggrifter. De tillverkades alltså under perioden 3300 - 2800 f.Kr och hör till trattbägarkulturen. En äldre beteckning är fruktskål. På danska kallas den för fodskål, på norska fotskål, på engelska används beteckningar som pedestalled bowl eller foot bowl, på tyska kallas den för Fußschale och på nederländska för voetschale.
fotsulor	Fotsulor är ett vanligt hällristningsmotiv. Fotsulorna kan se ut som avtryck av nakna fötter, ibland med tår, eller som avtryck av sandaler eller skor med ett tvärstreck, vilket kan tolkas som ett tvärband under hålfoten eller möjligen en klack. Fotsulor förekommer ofta i par, men även ensamma. Fotsulor ristades troligen under bronsåldern. En tolkning av fotsulorna är att de ska representera närvaron av en gud som inte fick avbildas. Slutarpsdösens takblock har åtminstone tre par fotsulor inhuggna. Dessa har dock inga synliga tår eller tvärband. På norska heter det fotsåler och på danska fodspor.
Fredriksberg	Tidigare gård i Falköpings stads östra del. En hällkista (Falköping Raä nr 5:2) grävdes ut och restaurerades här 1973. Vid utgrävningen fann man bland annat en unik spaltflöjt av ben.
Friggeråker	Friggeråkers kyrka ligger strax norr om Falköping och socknen tillhör Gudhems härad. I socknen finns sju gånggrifter, två hällkistor, tio högar och ett 30-tal stensättningar. Kyrkplatsen ska ha vigts av S:t Sigfrid på 1000-talet. Troligen fanns där först en stavkyrka. En stenkyrka byggdes på 1200-talet, men denna brändes ned av danskarna 1566. Kyrkan återuppbyggdes, men revs sedan 1871. Den nuvarande kyrkan invigdes 1955 och är därmed den fjärde kyrkan på platsen. Namnet är känt sedan 1311 då det skrevs de Frigiär aker och in Frigiäraker. Namnet betyder gudinnan Friggs åker. På isländska skulle namnet stavas Friggjarakur.
Frökind	Frökinds härad, där Slutarpsdösen ligger, är ett av Västergötlands minsta härader. Det består av socknarna Kinneved, Vårkumla, Brismene och Börstig. Tidigare har även delar av socknarna Grolanda, Smula och Norra Åsarp hört till häradet. Med dessa hade häradet en yta på 137 km². Det gränsar till häraderna Vilske, Vartofta, Redväg, Ås och Gäsene. Häradet avvattnas av Ätran åt söder och Lidan åt nordväst. Häradsnamnet är känt sedan 1200-talet då det exempelvis stavades Frökinshäräþ och Frekindzhered. Åren 1952-1973 fanns även Frökinds kommun som omfattade häradets fyra socknar plus Luttra sn. Frökind tillhör numer Falköpings kn.
gavelhål	Det finns många stora hällkistor i Västergötland med en öppen förstuga som södra gavel, ibland även med ett förrum mellan förstuga och kammare. Mellan varje rum i hällkistan finns en häll med ett cirkelrunt, halvmeterstort hål, vilket brukar kallas gavelhål. Den mest kända hällkistan med gavelhål är den 10 m långa Skogsbokistan i Norra Säms socken (15 km SO om Herrljunga och 40 km SV om Falköping). Man kallar ofta denna typ av hällkistor för gavelhålshällkistor eller Skogsbokistor. En fin gavelhålshällkista på Falbygden är Utbogårdens hällkista i Karleby socken. Liknade hällkistor med gavelhål finns även i Tyskland och nordöstra Frankrike.
Gerumsmanteln	Oval yllemantel funnen i Hjortamossen på Gerumsberget mellan Falköping och Tidaholm. Den vävda manteln mäter 2,5×2,0 m och dateras till förromersk järnålder. En välgjord kopia visas på Falbygdens museum.
Gestilren	På denna plats ska ett slag stått år 1210 mellan kung Erik Knutsson och kung Sverker d.y. Karlsson. Exakt var platsen låg vet man inte, men en 1400-talskälla skriver "i Gästilsreen mällan Dala oc Lena", vilket brukar tolkas som mellan Dala och Kungslena på nordöstra Falbygden. Möjligen kan slaget stått nära Kungshögen (Dala sn Raä nr 98) drygt 1 km sydväst om Dala och 3 km nordväst om Kungslena. Enligt Ransakningar i antiqviteterna 1667-1684 ska en svensk kung besegrat en dansk kung i ett fältslag vid Kungshögen. Ett minnesmonument restes 1910 i Varv 3 km söder om Kungslena, men det är tveksamt om slaget stått där. Ett annat alternativ är att placera slagfältet mellan Dalum och Timmele-Lena i Redvägs hd, norr om Ulricehamn. Därtill finns det de som vill förlägga slaget till Uppland. Den äldsta stavningen av namnet är Bellum Giestilsren från 1200-talet. Möjligen ska namnet utläsas som "Gästils-ren" där Gästil är ett mansnamn och ren är i betydelsen åkerkant, gränsmark, väg eller land.
Girommen	Girommen (Hornborga sn Raä nr 31:1) är en stor gånggrift på gravfältet Ekornavallen 10 km norr om Falköping. Se Ekornavallen.
glimmerskiffer	Glimmerskiffer är en grå bergart med skivartad skifferstruktur. Den består främst av mineralerna kvarts och glimmer. Till skillnad från de sedimentära bergarterna alunskiffer och lerskiffer är glimmerskiffern omvandlad. Den finns inte heller i berggrunden på Falbygden utan är hittransporterad av inlandsisen. Slutarpsdösens takblock och sidohällar är av glimmerskiffer, vilket gör att de vittrar kraftigt. På engelska mica schist, på tyska Glimmerschiefer, på franska micaschiste och på interlingua schisto micacee.
gravfält	Ett gravfält har minst fem forntida gravar vilka ligger på högst 20 m avstånd från varandra. Kända gravfält på Falbygden är Ekornavallen och Dimbo gravfält.
gropavall	En gropavall eller gropvall är en äldre hägnad bestående av ett dike och en stenblandad eller stensatt jordvall. Oftast är diket på den sida av vallen som vetter mot utmarken där kreaturen gick när gropavallen anlades. Syftet med denna typ av hägnad var att djuren gick ned i diket först och därför fick svårare att ta sig över den stensatta jordvallen, som även tros kunna haft ris eller enebuskar ovanpå. Vanligen är gropavallar 3-4 m breda om man räknar både vall och dike. Vallens höjd och dikets djup varierar med bevarandeförhållandena, men vallen kan vara upp till 1 m hög och diket bortåt 0,5 m djupt. En udda form av gropavall finns i gränsen mellan Sörby och Gökhem där man hittar gropavallar med dike på båda sidor om vallen. Gropavallar är vanligast i Västergötland.
gropkeramisk kultur (GRK)	Anses traditionellt vara en mellanneolitisk kultur inriktad på fiske och kustnära jakt. På Falbygden har man dock hittat enstaka föremål av typer som brukar räknas till den gropkeramiska kulturen inne i gånggrifter. Spånpilspetsar har hittats i Hjälmars rör (Falköpings stad Raä nr 3), Frälsegårdens gånggrift (Gökhem sn Raä nr 94:1), Logårdens gånggrift (Karleby sn Raä 59), Näs sn Raä 7:2, samt Skärv sn Raä nr 81. Spån från en cylinderkärna har hittats i gånggriften Girommen (Hornborga sn Raä 31:1) på Ekornavallen. På danska grubekeramisk kultur, på norska gropkeramisk kultur, på engelska Pitted Ware culture och på tyska grübchenkeramische Kultur.
Gudhem	Gudhem ligger norr om Falköping och är känt för sin klosterruin och sin kungsgård. Nunneklostret grundades av cistercienserorden år 1160. Gudhems härad utgör norra delen av Falbygden. Häradet omfattar socknarna Bjurum, Bjärka, Borgunda, Broddetorp, Brunnhem, Dala, Edåsa, Falköpings västra, Friggeråker, Gudhem, Hornborga, Håkantorp, Högstena, Ljunghem, Rådene, Segerstad, Sjogerstad, Stenstorp, Sätuna, Södra Kyrketorp, Torbjörntorp, Ugglum, Valtorp och Östra Tunhem. Åren 1952-1973 fanns även Gudhems kommun, som bestod av västra halvan av häradet. Namnet är känt sedan 1100-talet.
gånggrift	Gånggrifter är monumentala släktgravar som började byggas någon gång 3500 till 3200 f.Kr. vid övergången från tidigneolitikum till mellanneolitikum. Falbygdens gånggrifter har används under lång tid, i många fall ända till stenålderns slut. Men även begravningar från bronsålder, järnålder och tidigmedeltid är kända från den omgivande högen. Det finns cirka 250 gånggrifter på Falbygden. Gånggrifterna på Falbygden har vanligen en mer eller mindre rektangulär gravkammare med en gång utgående från kammarens östra eller sydöstra långsida. Kammaren kan vara från 4 m upp till 17 m lång, mellan en och tre meter bred och vanligen med närmast full ståhöjd inuti. Gången är cirka 1 m bred, 1 m hög och kan vara över 10 m lång. Gravkammaren omges oftast av en hög, som dock aldrig går över kammartakblocken på Falbygdens gånggrifter. Äldre svenska beteckningar för gånggrifter är korsgrafvar och halfkorsgrafvar. På danska heter det jættestue, på norska jettestue eller ganggrav, på engelska passage grave eller passage tomb, på tyska Ganggrab (plural Ganggräber), på franska chambre à couloir och på walesiska bedd cyntedd. På nederländska används beteckningen hunebed (plural hunebedden) och avser vanligen en slags gånggrift med lång kammare och kort gång och som man återfinner i nordöstra Nederländerna och angränsande del av Tyskland.
gånggriftstid	Äldre beteckning på den tidsperiod då gånggrifterna byggdes. Kallas numer mellanneolitikum.
Gökhem	Gökhem är en socken i Vilske härad i västra delen av Falbygden. Socknens yta är drygt 30 km². Här finns ett 20-tal gånggrifter, varav 5 är delvis utgrävda. Från järnåldern finns storhögen Holöja kulle, vilken är en av Västergötlands största storhögar. Högen har gett namn åt byn Holöja, vars namn är känt sedan 1400-talet. Sockennamnet Gökhem är känt sedan 1200-talet. Västgötalagens lagmanslängd nämner Tore Räv från Gökhem (Þorer ræfwær af gökem), som Västergötlands tredje lagman. Gökhems kyrka anses vara från 1100-talet och har valvmålningar av mäster Amund utförda 1487. Dendrokronologiska dateringar av ekvirke från koret visar dock att trädet, virket kommer ifrån, fällts år 1077 varför man kan anta att kyrkan invigdes ca år 1078. Kyrkan anses vara av riksintresse. Strax sydost om sockenkyrkan låg ytterligare en medeltida kyrka. Detta var troligen en gårdskyrka och ruinen kallas Överkyrke. I norra delen av socknen finns byn Skår, vars namn är känt sedan 1402 och som enligt traditionen ska haft en egen kyrka. I socknen finns även samhället Odensberg. Namnet är dock från 1874 och anknyter till den intilliggande Odens kulle, vars namn är känt sedan 1561 då Erik XIV fick för sig att bygga en stad där – en idé som gavs upp 1567. Carl von Linné skriver i sin Västgötaresa att man uppe på kullen i forna pesttider givit de döda åt Oden. Strax väster om Odens kulle fanns före skiftet byn Valeberg eller Valaberg, vars namn är känt sedan 1350.
Göteve	Göteve är en socken i Vilske härad i västra delen av Falbygden och är Kinneveds grannsocken i NV. Socknens yta är drygt 22 km². I socknen finns två säkra gånggrifter och ytterligare ett par stenkammargravar. Göteveringen är en vikingatida guldring som hittades i socknen 1871. Göteve kyrka anses vara från 1100-talet. Dendrokronologiska dataringar av fur- och ekvirke i långhuset visar att virket fälldes år 1092. Kyrkan har dubbla läktare och anses vara av riksintresse. Sockennamnet är känt sedan 1393 då det stavades Götiwe. Namnet tros betyda "götarnas helgedom" och skulle i så fall skrivits *Gauta-vé på fornisländska. Under medeltiden utgjorde västra delen av nuvarande Göteve sn en egen socken vid namn Elin. 1403 omtalas Elina sokn. Det sägs att prästen i Elin bodde på Långholmen ute i Mönarpa mossar och att han brukade ro över mossarna till Elins kyrka.
Götlind, Johan	Docent Johan Götlind (1887-1940) kom från Göteve och läste Nordiska språk i Uppsala. Han blev doktor 1918 med avhandlingen Studier i västsvensk ordbildning där han studerade sin hemsockens dialekt. Han gjorde ovärderliga insatser i studiet av Västergötlands folkmål och var redaktör för de fyra första numren av Falbygden (1927-1939).
Hallonflickan	1943 hittades ett skelett i Rogestorpamossen (en del av Mönarpa mossar) i Luttra sn, 6 km SSV om Falköping och 2,5 km N om Slutarpsdösen. En 20-årig kvinna drunknade där en sommar för 5000 år sedan. Okalibrerad C14-datering 4360±65 BP. Fyndplatsen har beteckningen Luttra sn Raä nr 29 och ligger nära järnvägsbanken till den nu nedlagda järnvägen mellan Falköping och Ulricehamn. Luttra hembygdsförening har satt upp en skylt på platsen och skelettet kan beses på Falbygdens museum i Falköping.
halskragekärl	Sune Lindqvist använder beteckningen halskragekärl i sin artikel om Slutarpsdösen. Han avser då ett slags keramikkärl från tidigneolitisk trattbägarkultur, vilket nuförtiden kallas kragflaska (se detta ord) eller kraghalsflaska.
hd	Förkortning för härad.
Hjälmars rör	Gånggriften Hjälmars rör (Falköpings stad Raä nr 3) ligger nära korsningen Vetterlinsgatan-Midfalegatan i östra delen av Falköping. Gånggriften nämns första gången av Carl von Linné, som besökte graven 1746. Hjälmars rör har grävts ut fyra gånger: 1868, 1994, 1995 och 1998. Gravkammaren var avdelad med nischhällar. En stor mängd bärnstenspärlor fanns i gravkammaren. Man har främst hittat TRB-keramik, men några skärvor kan tolkas som delar av ett gropkeramiskt kärl. De flesta C14-dateringarna gjorda ligger i intervallet 3400-2900 f.Kr. Ett spädbarnsskelett begravt i högen visade sig dock vara från 1100-talet e.Kr.!
Hornborgasjön	Hornborgasjön ligger ungefär en och en halv mil norr om Falköping, en mil sydost om Skara och en och en halv mil VSV om Skövde. En biltur runt sjön blir dock drygt fyra mil lång. Runt sjön fanns många boplatser under jägarstenåldern, vilket bland annat fynd av mesolitiska lerbergsyxor och lihultsyxor visar. Vid en utgrävning av en boplats på Almeö hittades 9300 år gamla skelett av flera hundar. Sjön äldsta namnform från 1325 är Loðne, vilket egentligen betyder "den ludna", "den beväxta" eller "den gräsrika". Sjön kallas dialektalt idag för Lôen. På 1600-talet och 1700-talet kallas sjön Lunden, ett namn som bör jämföras med socknen Norra Lundby på sjöns norra sida. Namnet Hornborga-siön dyker upp först 1741. Detta namn kommer av socknen Hornborga på sjöns västsida. Äldsta belägget för sockennamnet är ii Hornboro 1378. 1545 ville Gustav Vasa anlägga staden Hornborg vid sjön, men av detta blev intet. Nära Bjurums kyrka vid södra änden av sjön rastar flyttande tranor i april varje år och de brukar då utföra sin specialla dans.
håleggade yxor	Mellanneolitiska flintyxor med skålad egg. Antagligen tväryxor. Brukar förknippas med stridsyxekulturen (STY). På danska heter det huløkser.
hällkista	Hällkistor är beteckningen på de vanligen rektangulära stenkammargravar som byggdes under senneolitikum, d.v.s. bondestenålderns sista del. Även under tidig bronsålder byggdes hällkistor, men dessa täcktes med rösen. I Västsverige finns många stora hällkistor med gavelhål, s.k. gavelhålshällkistor. Det har ansetts att Slutarpsdösen är en hällkista och inte en dös. I Riksantikvarieämbetets fornminnesinventeringar från 1960 och 1984 betecknades Slutarpsdösen som hällkista, men de C14-dateringar som gjordes våren 2000 visar tydligt att Slutarpsdösen är en dös och inte en hällkista. På danska och norska heter det hellekiste, på isländska steinþró, på finska paasihauta och på engelska gallery grave eller stonecist.
hällkisttid	Äldre beteckning på den tidsperiod då hällkistorna byggdes. Kallas numer senneolitikum.
hällristning	På Falbygden förekommer hällristingar i stort sett bara i form av skålgropar på megalitgravars takhällar och på ensamma block. Slutarpsdösens takblock med sina skålgropar, fotsulor och rännor är därför unikt. På danska och norska kallat helleristning, på isländska bergrista, på finska kalliokirjoitus, på engelska rock carving, på nederländska rotstekening, på franska gravure rupestre, på spanska grabado rupestre, på portugisiska gravura rupestre och på latin scalptura saxea.
härad	De 30 häraderna i Västergötland är Ale, Askim, Barne, Bjärke, Bollebygd, Flundre, Frökind, Gudhem, Gäsene, Kind, Kinne, Kinnefjärding, Kulling, Kåkind, Kålland, Laske, Mark, Redväg, Skåning, Sävedal, Vadsbo, Valle, Vartofta, Veden, Vilske, Viste, Väne, Vättle, Ås och Åse. Slutarpsdösen ligger i Frökinds härad, medan Falköping ligger där häraderna Gudhem, Vartofta och Vilske möts. Förkortas hd. Den fornsvenska stavningen av ordet är hæraþ. På danska och på norskt bokmål heter det herred, på nynorsk herad, på färöiska herað, på isländska hérað och på finska kihlakunta.
hög	Ofta avses en gravhög som främst består av jord till skillnad från ett gravröse som främst består av sten. Det kan röra sig om många mindre högar i ett höggravfält eller en ensam storhög. På danska høi, på norska haug, på fornnordiska haugr, på isländska haugur, på engelska barrow eller mound, på tyska Hügel.
in situ	Arkeologisk fackterm som används om fynd som ligger på plats i orört läge. in Situ är även namnet på en tidskrift för västsvensk arkeologi.
järnålder	Järnåldern inföll i södra Skandinavien 500 f.Kr.-1050 e.Kr. Järnåldern indelas i förromersk järnålder (eng. Pre-Roman Iron Age), romersk järnålder (eng. Roman Iron Age), folkvandringstid (eng. Migration period), vendeltid (eng. Merovinger period) och vikingatid.
JÄÅ	Förkortning för järnålder.
kalksten	Ur geologisk synvinkel består Falbygden av platåberg omgivna av kalkstensplatåer. Den västgötska kalkstenen är främst bildad under ordovicium för 450 miljoner år sedan. I Gökhem, Karleby och flera andra socknar ligger gånggrifterna på rad utmed kalkstensplatåns kant. När det gäller Slutarpsdösen så är de dubbla västra gavelhällarna, de dubbla östra tröskelstenarna och kammarens golv alla av kalksten. På isländska säger man kalksteinn, på finska kalkkikivi, på engelska lime stone, på tyska Kalkstein, på nederländska kalksteen, på franska calcaire, på spanska piedra caliza, på portugisiska pedra calcária, på italienska calcare, på interlingua calcario, på latin lapis calcarius och på walesiska calchen eller calchfaen.
kallmur	Mur av stenar utan sammanbindande murbruk. På danska kallat tørmur.
kantkedja	Kantkedjan är den krets av stenar som omger en dös eller gånggrift. På Falbygden är kantkedjorna runda, men i Skåne och Danmark förekommer även rektangulära kantkedjor. På danska randsten, på engelska kerb och på italienska cordonatura.
Karleby	Karleby socken ligger mitt på Falbygden, strax öster om Falköping. I öster avgränsas socknen av Åsle mosse och i SV ligger Ålleberg. Socknens yta är närmare 22 km². Karleby är känt för sin gamla radby Karleby långa, men främst för sina gånggrifter på rad. Strax norr om Karleby kyrka ligger bland annat Sveriges största gånggrift, Ragnvalds grav (Karleby sn Raä nr 58), vilken har en kammarlängd på 17 m och en gånglängd på 13 m. Socknen är Falbygdens rikaste på fornfynd. Skolläraren K.G. Netzén var under 1920-talet ivrig att samla in fynd från socknen. Bynamnet är känt sedan tidigt 1300-tal. Socknen tillhörde Ållebergs fjärding i Vartofta hd och åren 1952-1973 tillhörde den Vartofta kn.
Kinneved	Kinneved är den socken Slutarpsdösen ligger i. Socknen ligger i Frökinds härad och den gränsar till hela tio andra socknar, nämligen Luttra, Slöta, Vårkumla, Smula, Norra Åsarp, Börstig, Brismene, Jäla, Grolanda och Göteve. Socknens yta är cirka 41 km². De mest sevärda fornlämningarna i Kinneved är Slutarpsdösen, Nolgårdens gånggrift och runstenen i Alarp. Det viktigaste fornfyndet är Kinnevedsstenen, en liten urnordisk runsten. De äldsta stavningarna av sockennamnet är Kindiwi och Kindewe från 1300-talets slut och 1400-talets början. Möjligen kan sockennamnet och häradsnamnet kopplas samman som *Frö-kinda-vi (på fornisländska *Freys-kindar-vé) och skulle då betyda "Frejs ätts helgedom". Kinneveds romanska kyrka är troligen från 1100-talet. Intill södra kyrkväggen finns Kinnevedskistan, en romansk gravkista med korsförsedda gavlar från 1100-talet. År 1821 beboddes socknen av 833 personer, 386 hästar, 294 oxar, 404 kor, 341 ungboskap och 772 får. I socknen finns de sammanväxta tätorterna Slutarp och Kinnarp. Se även uppslagsorden Ledsgården, Mönarp och Naglarp.
Kinnevedsstenen	Denna lilla, fragmentariska, urnordiska runsten (Vg 134) hittades 1843 på Kinneveds prästgårds ägor. Stenen är endast 7 cm lång och kommer troligen från en grav. Den urnordiska inskriptionen är skriven med den äldre runraden och lyder siR alu h. Vad detta betyder är forskarna inte helt överens om, men det är utan tvekan Falbygdens äldsta inskription.
kn	Förkortning för kommun.
kragflaska	Ett slags keramikkärl från tidigneolitisk trattbägarkultur. Delar av ett sådant kärl har hittats i en grav vid Dunkehalla i Jönköping. Kärltypen uppträder i Götaland och Mälardalen, i Danmark, Nederländerna, norra och mellersta Tyskland, norra Tjeckien, Polen, samt i Bretagne. Sune Lindqvist använder beteckningen halskragekärl i sin artikel om Slutarpsdösen. Kallas även kraghalsflaska, på danska kraghalsflaske eller kraveflaske, på engelska collared flask, på tyska Kragenflasche och på nederländska kraagflesje.
Kulturminneslagen (KML)	Kulturminneslagen är den svenska lag som behandlar fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och äldre kulturföremål. 1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.
Kymbo	Kymbo sn ligger på SÖ Falbygden och tillhör Vartofta hd och Tidaholms kn. Socknen är känd för den stora mängd hålvägar som finns bevarade där. Den så kallade Kymbofiguren är en liten människofigur av silver funnen på Storegårdens ägor i Kymbo. Sockennamnet skrevs de Tiumu 1225 och Thiuma sokn 1397. Den moderna stavningen är känd sedan 1725.
kärna	En grundläggande flintartefakt. Kärnor är flintstycken som man slagit spån eller avslag ifrån och är därmed restprodukter av flintslagning. På danska kerne och på engelska core.
lavar	En lav är en dubbelorganism där en svamp och en alg lever tillsammans i symbios. Lavar kan leva på stenytor, trädstammar eller på marken. De växer mycket långsamt. Stenväxande lavar kan utgöra ett problem på hällristningar och runstenar då deras rötter orsakar fysisk vittring. De avger också en syra som orsakar kemisk vittring. För att bromsa vittringen gör man rent stenen från lavar. På Slutarpsdösens takblock har man använt övertäckning som rengöringsmetod. Detta är en för stenen relativt skonsam rengöringsmetod då övertäckningen dödar lavarna som sedan blir lättare att ta bort med vatten och en relativt mjuk borste. Ursprunget till svenskans, danskans och norskans lav är att söka i det fornnordiska verbet lafa (hänga fast, dingla). På isländska heter det skóf eller flétta, på färöiska skón, på finska jäkälä, på engelska lichens, på tyska Flechten, på nederländska korstmos, på franska, latin och interlingua lichen, på italienska lichene, på spanska liquen, på portugisiska líquen och på walesiska cen.
Ledsgården	Ledsgården i Slutarp i Kinneved sn är den gård på vars ägor Slutarpsdösen ligger. Gårdsnamnet Ledsgården förekommer endast i centrala Västergötland och är vanligast i Falköpings kommun. Andra gårdsnamn som är typiska för Falbygden är Stommen, Storegården och Korsagården. Gårdsnamn som Trädgården och Bosgården eller Bossgården finns i stort sett endast i Västergötland.
lersked	Ett slags keramikföremål från mellanneolitisk trattbägarkultur. Består av ett dekorerat skedblad cirka 10 cm i diameter och en hål att sätta ett skaft i. På danska lerske.
Lidan	Lidan är Falbygdens gränsflod i väster och vid Lidköping rinner Lidan ut i Vänern. Inberäknat alla sina biflöden avvattnar Lidan större delen av Falköpings kommun. Huvudflödet avvattnar främst den sydvästra fjärdedelen av Falköpings kn, bl.a. Mönarpa mossar och Sjötorpasjön, Ripelången, Karbomossen och Ramlamossen. Lidans biflöde Flian avvattnar hela den norra halvan av kommunen via Hornborgasjön, Hornborgaån, Slafsan, Åsle mosse, Pösan och Bjurumsån. En viktig vattendelare finns någonstans vid Vartofta samhälle, där Lidans huvudflöde avvattnar åt väster, biflödet Flian avvattnar åt norr, samt Ätran avvattnar åt söder. Äldsta kända namnformen är Liðä från 1300-talet. I dagligt tal kallas dock Lidan för Åna av Flobybor och andra.
Lindqvist, Sune	Sune Lindqvist (1887-1976) ägnade sig mest åt Upplands yngre järnålder, men nämns i detta sammanhang eftersom han grävde ut Slutarpsdösen 1910.
Luttra	Luttra socken ligger mellan Kinneved och Falköping, eller mellan Mönarpa mossar och Ålleberg om man så vill. Socknen är den västligaste av Vartofta härads socknar. Socknens yta är närmare 16 km². Här finns den monumentala gånggriftsruin (Luttra sn Raä nr 15), som närmast blivit en symbol för Falbygdens gånggrifter. Hallonflickan hittades i en mosse i socknens södra del 1943. Luttra kyrka är från sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal. Bynamnet är känt sedan 1200-talet.
långdös	Långdösen är en dös med en långsträckt, rektangulär eller trapetsformad kantkedja till skillnad från runddösen som har rund kantkedja. Långdösar är vanliga i Danmark. Ordet är bildat efter danskans langdysse.
långhög	Tidigneolitiska långhögar finns i Skåne, Danmark, Nordtyskland, Polen, Storbritannien och Bretagne. På engelska long barrow.
Magnusson, Einar	Tandläkare Einar Magnusson (1891-1977) var tillsammans med K.E. Sahlström och Hilding Svensson ett viktig namn för fornforskningen på Falbygden. Magnusson samlade in mängder av fornfynd till Falbygdens Hembygds- och Fornminnesförenings samlingar, vilka nu finns på Falbygdens museum.
Marka	Marka sn ligger Ö om Falköping och V om Gökhem, S om Mösseberg och N om Mönarpa mossar. Socknens yta är drygt 21 km². I socknen finns troligen sex gånggrifter, men de är alla i dåligt skick och därmed svårbestämda. En stor mängd fornfynd från Påverås vid Mössebergs sydvästsluttning har insamlats av Ferdinand Andersson och andra Påveråsbor. Marka kyrka är från 1100-talet. Sockennamnet är känt sedan 1300-talet.
megalit	Ordet betyder "stor sten" och används slarvigt om alla slags forntida monument byggda av stora stenar, monument som inte har något annat gemensamt än ett visst mått av pampighet. Ordet bör därför undvikas på grund av sin otydlighet. Inom svensk arkeologi avses oftast megalitgravar när man talar om "megaliter" och därför bör detta ord istället användas. På engelska megalith, på tyska Megalith, på italienska megalito och på interlingua megalitho.
megalitgrav	Samlingsnamnet för dösar och gånggrifter är megalitgravar. En megalitgrav är alltså en stenkammargrav tillhörande trattbägarkulturen. Namnet storstensgrav förekommer ibland. På danska megalitgrav, på norska megalittgrav, på engelska megalithic grave eller megalithic tomb, på tyska Megalithgrab (plural Megalithgräber), och på franska tombe mégalithique, sépulture mégalithique eller chambre mégalithique, på interlingua tumba megalithic och på polska grobowiec megalityczny.
megalitisk	På engelska och interlingua megalithic, på franska mégalithique, på spanska megalítico och på italienska megalitico.
mellanneolitikum (MN)	Den andra perioden av bondestenåldern (neolitikum) inföll i Sverige 3300 – 2300 f.Kr. Denna period delas i sin tur in i två delar: MN A (3300 – 2800 f.Kr.), som kännetecknas av trattbägarkulturen (TRB), och MN B (2800 – 2300 f.Kr.), som kännetecknas av stridsyxkulturen (STY). En del forskare kallar MN B för yngre neolitikum (YN). En tredje kultur kallad gropkeramisk kultur (GRK) anses även förekomma. Dessa tre kulturers relation till varandra är omdebatterad och benämns av vissa forskare som den mellanneolitiska förvirringen. På danska mellem-neolitikum, på norska mellomneolittikum, på tyska Mittelneolithikum.
mesolitikum	Mesolitikum varade för södra Sveriges del 8300-4000 f.Kr. och är beteckningen på större delen av den kända jägarstenåldern. Egentligen betyder ordet "mellanstenålder" och det betecknar tiden från inlandsisens bortsmältning fram till jordbrukets introduktion. I Danmark delar man in mesolitikum i tre kulturer: Maglemose, Kongemose och Ertebølle. I Göteborg och Bohuslän talar man istället om Hensbacka, Sandarna och Lihult. I Norge talar man om kulturerna Fosna, Komsa och Nøstvet. På danska mesolitikum eller mellemste stenalder, på engelska the Mesolithic period.
moarédokumentation	Avläsning och inmätning av en stenyta med hjälp av två sammankopplade digitala kameror. Slutarpsdösens takblock har moarédokumenterats i juni 2001 och i juni 2002. Utifrån dessa data skulle kan kunna tillverka ytterst detaljerade kopior av takblocket.
Montelius, Oscar	Oscar Montelius (1843-1921) är säkerligen Sveriges mest kände arkeolog genom tiderna. Han grävde ut ett flertal gånggrifter på Falbygden under slutet av 1800-talet. Dessa är Karleby sn Raä nr 37, 55, 57 och 59, Vartofta-Åsaka sn Raä nr 8, samt Norra Lundby sn Raä nr 41 och 66.
mångkantsyxa	Denna typ av bergartsyxa med skafthål tillhör tidigneolitikum. Yxtypen är troligen en imitation av centraleuropeiska kopparyxor. Yxtypen finns glest spridd i hela Västsverige med lätta koncentrationer i södra Halland och södra Dalsland. Den finns även i resten av Götaland, i Mälardalen, samt i Danmark, Tyskland, Schweiz, Österrike, Tjeckien och Polen. På danska och norska mangekantøkse.
Mönarp	Mönarp är en by om ursprungligen två frälsehemman i Kinneveds sn. Mönarp ligger 2 km NV om Slutarpsdösen på en ås ute i Mönarpa mossar. Här finns två gånggrifter, varav den ena har många skålgropar på takblocken. Namnet stavades Mönetorp år 1545 och lär betyda "nybygget på åsen".
Mönarpa mossar	Ett stort mossmarkskomplex på 38 km² vilket avvattnas av Göteve-grenen av ån Lidan. Området omfattar namn som Mönarpa mossar, Hjortamossen, Tovarpasjön, Kommevalla hav, Sjötorpasjön, Nyhems mossar, Smedjemossen och Rogestorpamossen. Mosskomplexet ligger till största delen i socknarna Kinneved, Göteve, Marka och Luttra, men går även in i Grolanda och Gökhem. I nordnordost angränsar den mindre Stadsmossen och Hulesjön i Falköping. I söder angränsar två andra mossområden, Ripelången i Jäla och Karbomossen i Brismene och Börstig. Under bondestenåldern var Mönarpa mossar troligen en stor, grund sjö genombruten av åskammar, som bildade långsträckta öar. Slutarpsdösen låg då vid den sydöstra stranden av denna sjö och Hallonflickan drunknade nära östra stranden av samma sjö. Gånggrifterna vid Mönarp bör ha legat på öar i sjön. Namnet "Kommevalla hav" brukades förr om de ofta översvämmade områdena mellan Göteve och Mönarp. Ett äldre namn på Sjötorpasjön är just Kommehav, skrivet Kammehaff 1560 och Kambsön 1472. Ivar Lundahl menar att det är åskammarna runt Sjötorpasjön som gett namnet. Detta skulle dock stämma ännu bättre på hela våtmarkskomplexet i äldre tider! Kanske syftar namn som *Kammehav eller *Kambsjön på hela den vidsträckta forntida sjön?
Mösseberg	Mösseberg är Falbygdens västligaste platåberg. En stor fornborg (Ugglum sn Raä nr 59) finns på Stångaberget, Mössebergs norra ände. Bergets sydvästligaste utlöpare kallas Galgaberget, då där varit en avrättningsplats. Den vitt synliga galgen imponerade Carl von Linné när han reste förbi sommaren 1742. Galgaberget (eller Västerbeget) skiljs från berget i öster av den natursköna Vråhålan. Den äldsta namnformen är Myrsubiärgh 1325, vilket kanske kan tolkas som "Myrsjöberg" och det skulle i så fall syfta på den av mossar omgivna Bergsjön uppe på bergsplatån.
Naglarp	En by SV om Slutarpsdösen, NV om Kinneveds kyrka och S om Mönarpa mossar. Namnet skrivs Nagletorp 1498 och kan möjligen härröra från lagman Nagle (Naghlli) på 1100-talet, vilken var den 14:e i den västgötska lagmanslängden. Den 13:e lagmannen var brodern Önd i grannsocknen Grolanda (Önðær aff grolandum).
neolitikum	Neolitikum är det vetenskapliga namnet på den yngre stenåldern eller bondestenåldern, vilken i Sverige inföll 4000 – 1800 f.Kr. Perioden delas in i tidigneolitikum (TN), mellanneolitikum (MN) och senneolitikum (SN). På danska neolitikum, bondestenalder eller yngre stenalder, på norska neolittikum eller yngre steinalder, på färöiska yngri steinøld, på isländska steinöld hin nýja, på finska neoliittinen kivikausi eller nuorempi kivikausi, på engelska the Neolithic period, på tyska Neolithikum eller Jungsteinzeit, på nederländska neolithicum, de jonge steentijd eller de nieuwe steentijd, på franska le néolithique, på italienska le neolitico, på interlingua neolithico, på latin aetas neolithica, på spanska neolítico och på walesiska oes newydd y cerrig.
nyckelsten	Gånggrifterna på Falbygden är så konstruerade att kammartaket oftast vilar ovanpå det innersta av gångens takblock, vilket då kallas nyckelsten. Nyckelstenen är ofta av hård gnejs eller diabas även om resten av gånggriften är byggd utav mjukare kalksten. På danska nøglesten, på engelska keystone.
Odengatan	Odengatan är en av huvudgatorna i Falköping. Gatans äldsta del byggdes 1894 norr om Lasarettet och kallades därför Lasarettsgatan. 1897 förlängdes gatan åt väster och denna del fick namnet Odengatan. Parallelt med Odengatan anlades även Frejagatan, Torsgatan och Friggagatan. Det var först 1923 som hela gatan fick namnet Odengatan. Odenplan och Odenhallen har uppkallats efter gatunamnet.
osteologi	Osteologi är läran om skelettet, d.v.s. benlära, och en osteolog är alltså en benexpert. Slutarpsdösen har undersökts av osteologiskt vid två tillfällen. Carl M. Fürst gjorde en osteoloisk undersökning efter utgrävningen 1910 (eller antropologisk undersökning som man kallade det på den tiden) och denna publicerades 1911 i Fornvännen. Torbjörn Ahlström har relativt nyligen undersökt benmaterialet från Slutarpsdösen, men resultatet är ännu inte publicerat. På engelska osteology, på tyska Osteologie och på italienska och interlingua osteologia.
paleolitikum	Paleolitikum är den äldsta delen av stenåldern och anses sluta 8300 f.Kr. i och med istidens slut. Från senglacial tid känner vi i Skandinavien de senpaleolitiska kulturerna Hamburg, Bromme och Ahrensburg.
platåberg	I Västergötland finns ett flertal platåberg bestående av sedimentära bergarter från de geologiska tidsåldrarna kambrium, ordovicium och silur. Dessa platåberg benämns ofta västgötaberg. På varsin sida om Falköping ligger Mösseberg och Ålleberg, På östra Falbygden ligger Gerumsberget och Varvsberget flankerade av de mindre Plantaberget och Gisseberget. På norra Falbygden finns Brunnhemsberget och Borgundaberget och norr därom den vidsträckta Billingen. Utanför Falbygden ligger ytterligare två kambrosilurområden invid Vänern, nämligen den ensamma Kinnekulle, samt paret Hunneberg och Halleberg. Varje platåberg på Falbygden består av en diabashätta som täcker och skyddar lätteroderad lerskiffer. Bergen omges därtill av bördiga kalkstensplatåer, som i sin tur täcker lager av alunskiffer. Underst av de sedementära lagren finns sandstenen, som utgör berggrunden kring och mellan kalkstensplatåerna. Platåberg kan även kallas taffelberg. På engelska table-mountain och på tyska Tafelberg.
polygonaldös	Polygonaldösen är en dös med fem- eller sexsidig kammare. Bestorpsdösen (Falköpings västra sn Raä nr 7) är Falbygdens enda polygonaldös. På tyska Polygonaldolmen.
Ranten	Ranten är ett område i nordvästra delen av Falköping. Området har exploaterats hårt under de senaste 150 åren. Här låg förr minst 24 fornlämningar på en yta av cirka 25 hektar, bland dessa fanns exempelvis 14 stenkammargravar på en yta av endast fem hektar. Ranten har troligtvis varit Sveriges största gravfält av neolitiska stenkammargravar om man tillåter ett något större inbördes avstånd. Den tätaste ansamlingen bestod av fem hällkistor spridda på knappt ett halvt hektar. En av dessa, Ladugårdskullens hällkistgrav nr 6 (Falköpings stad Raä nr 15:4), togs bort 1892 när Rantens snickerifabrik utvidgades och denna grav kan ha varit mycket lik Slutarpsdösen till sin kammarkonstruktion. Ytterst få uppgifter finns bevarade om denna grav, så det är svårt att avgöra om det rörde sig om en dös eller en hällkista. En annan intressant grav i området var den hällkistlika grav vid järnvägsstationen (Falköpings stad Raä nr 26), vilken togs bort 1995 inför bygget av en busshållplats och som då C14-daterades till senare halvan av mellanneolitikum (MN B). Under 2002 byggdes en rondell i området. Detta bygge berörde Lusthushögens gånggrift (Falköpings stad Raä nr 19), samt platserna för tre stenkammargravar vilka togs bort i slutet av 1800-talet. En av dessa, Falköpings stad Raä nr 22, togs bort 1880 när man byggde den tidigare korsningen kallad Trekanten. Dessa fyra stenkammargravar fanns på ett område på knappt ett hektar. Lusthushögen tronar nu intill den nya rondellen. 1886 grävde B.E. Hildebrand ut Lusthushögens kammare och fann då fynd från senneolitikum, bland annat åtta flintdolkar. Namnet Ranten är känt sedan 1500-talet.
RAÄ	Förkortning för Riksantikvarieämbetet.
RAÄ-nummer	Riksantikvarieämbetet har utfört flera fornminnesinventeringar och det nummer som varje fornlämning fått i de inventeringarna kallas vanligen för RAÄ-nummer. Man bör observera att inventeringarna från exempelvis 1930-talet har andra numreringar än de inventeringar som ligger till grund för det nuvarande Fornminnesregistret. Förväxlingar kan därför ske om man inte ser upp.
Redväg	Redvägs härad omfattar socknarna Smula, Norra Åsarp, Solberga och Fivlered i Falköpings kn, samt socknarna Kölaby, Humla, Blidsberg, Dalum, Böne, Knätte, Kölingared, Timmele, Brunn, Vist, Hössna, Liared, Gullered och Stängsered i Ulricehamns kn. I Redvägs hd har det funnits minst 21 runstenar.
Riksantikvarieämbetet	Riksantikvarieämbetet är den statliga myndighet som handhar inventeringar, undersökningar och vård av fornlämningar och kulturminnen. Förkortas RAÄ eller Raä och benämns ofta bara som Ämbetet i dagligt tal arkeologer emellan.
RT90	Rikets Triangelnät 1990 (RT90 2,5 gon V) är det geodetiska system och koordinatnät som används i Sverige. RT90 har en x-koordinat och en y-koordinat. X-koordinaten växer åt norr och har sin nollpunkt vid ekvatorn. Y-koordinaten växer åt öster och har sin nollpunkt 1500 km väster om Sveriges medelmeridian, som ligger 2,5 gon (2°15´) väst om Stockholms gamla observatorium. Exempelvis är koordinaterna för Slutarpsdösens takblock X 6442 989 och Y 1364 774 och de är då angivna i meter.
runddös	Runddösen är en dös med rund kantkedja till skillnad från långdösen som har rektangulär kantkedja. Ordet kommer av danskans runddysse.
runstenar i Kinneved	Kinneved sn har två runstenar från vikingatid. Den ena, som kallas runstenen i Alarp (Vg 137, Kinneved sn Raä nr 39), står i vägkorsningen där vägen mot Brimsene och Börstig tar av från vägen mellan Kinnarp och Grolanda. Texten pä stenen lyder "Alle och Karle reste denna sten efter Frösten sin fader, en mycket god tägn.". Den andra runstenen står i Svenstorp (Vg 136, Kinneved sn Raä nr 43) 500 m NNO om den förra runstenen. Inskriptionen är dock fragmentarisk. En tredje vikingatida runsten ska ha funnits i Hassla by (Vg 135). Inskriptionen på denna sade: "Brand reste denna sten efter Ausmund sin broder. Han blev dräpt i österled.". Från Kinneved sn finns även den lilla urnordiska Kinnevedsstenen (se detta ord).
röjningsröse	Ett röjningsröse är en stensamling som uppkommit vid röjning, vanligen stenröjning för odling. Röjningsrösen omfattar bl.a. "hackerör" och odlingsrösen. Riktigt gamla röjningsrösen från järnåldern är flacka och kraftigt övertorvade och de är mycket svåra att skilja från stensättningar, som är gravar från samma tid. På engelska clearance cairn.
röse	Gravhög främst bestående av sten. Vanlig gravtyp främst under bronsåldern. På danska røse, På norska røys, på engelska och franska cairn.
Sahlström, K.E.	Karl Esaias Sahlström (1884-1964) är nog den forskare som betytt mest för Västergötlands arkeologi. Han växte upp i Kyrkefalla sn i Kåkinds hd (d.v.s. Tibrotrakten), tog studenten i Skara och läste sedan i Uppsala där han 1915 disputerade med sin doktorsavhandling Om Västergötlands stenåldersbebyggelse. K.E. Sahlström gjorde flera fornminnesinventeringar, restaureringar av gånggrifter och gjorde redan på 1930-talet en detaljerad fosfatkartering av Karleby sn.
sandsten	Sandsten är en sedimentär bergart, som bildats genom att sand avlagrats på havsbottnar under kambrium för 500 miljoner år sedan. Sandsten utgör det understa lagret i samtliga västgötaberg. På danska sandsten, på isländska sandsteinn, på färöiska sandgrýti, på finska hiekkakivi, på engelska sandstone, på tyska Sandstein, på nederländska zandsteen, på franska grès, på spanska piedra arenisca, på portugisiska grés eller arenito, på interlingua petra arenacee, på latin lapis arenarius och på polska piaskowiec.
sedimentära bergarter	Bergarter som bildats av avlagringar på havets botten kallas sedimentära bergarter. På Falbygden finns de sedimentära bergarterna sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer.
Segerstad	Segerstad sn ligger på norra Falbygden och tillhör Gudhems hd. Faledreven norr om Segerstads kyrka utgörs av en närmare 3 km lång fägata med många fornlämningar och torplämningar. Området är det mest fornlämningstäta på Falbygden. Det så kallade Segerstadsvärdet är ett 45 cm långt bronssvärd från äldre bronsålder, vilket hittades 1843 i en mosse vid Segerstads Prästgård. Sockennamnet är känt sedan 1400-talet och äldsta stavningen är y Segherstadhum.
senneolitikum	Den tredje och sista perioden av bondestenåldern (neolitikum) inföll i Sverige 2300 – 1800 f.Kr. Perioden kännetecknas bland annat av flathuggna flintdolkar och flintskäror, och av hällkistor. Man kallade förr perioden för hällkisttid. I Danmark kallar man den för dolktid. På norska senneolittikum, på engelska Late Neolithic period och på tyska Spätneolithikum.
Skaraborg	Mellan Vänern och Vättern, Sveriges två största insjöar, ligger Skaraborg med drygt en kvarts miljon invånare på en yta på ungefär 8000 km². Ursprungligen var dock Skaraborg en borg strax söder om Skara där ståthållaren över Västergötland residerade. Skaraborg byggdes av Johan III, men förstördes helt av danskarna 1612. 1634 delades Västergötland i Skaraborgs och Älvsborgs län. Skaraborgs län blev alltså uppkallat efter borgen utanför Skara. Fram till 1660 residerade landshövdingen på Götala kungsgård utanför Skara, men sedan flyttades länsresidenset till Mariestad. Mariestad har sedan varit länets residensstad fram till dess Skaraborgs län 1 jan 1998 uppgick i Västra Götalands län. Länsbokstaven för Skaraborgs län var R. Det bor runt 250 000 personer i Skaraborg.
skiffer	På Falbygden finns skiffer i tre former: alunskiffer, lerskiffer och glimmerskiffer. Alunskiffern och lerskiffern är sedimentära bergarter som finns i berggrunden på Falbygden. Glimmerskiffern är däremot en omvandlad bergart och har blivit forslad till Falbygden med inlandsisen. Alunskiffer har brutits på Falbygden i flera olika syften. Alunbruk fanns i Kavlås 1746-1855 och i Olstorp 1726-1829, båda på östra Falbygden. Vidare har alunskiffer brutits som fast bränsle vid 20-talet kalkbruk på Falbygden. Skiffern användes som bränsle vid kalkbränning, vilket efterlämnade stora högar av bränd skiffer, s.k. rödfyr. Skifferoljeframställning har dock inte varit aktuellt på Falbygden då oljeinnehållet i Falbygdens alunskiffer är relativt lågt. Alunskifferaska har använts till framställning av gasbetong bl.a. vid Celltong i Falköping och Uddagården i Karleby. Utvinning av uran ur alunskiffern har skett i Ranstad i Häggums sn på norra Falbygden främst under åren 1966-1969. Ett 40-tal fornlämningar förstördes i samband med brytningen i Ranstad. Lerskiffer används bl.a. som takbeläggning. På norska skifer, på isländska flöguberg, på engelska shale, slate eller schist, på tyska Schiefer, på franska schiste, på italienska och interlingua schisto, på latin lapis scissilis och på portugisiska xisto.
skålgropar	Skålgropar är skålformade fördjupningar inhuggna i sten. Det är den vanligaste hällristningstypen i Sverige. Skålgropar är mycket svåra att datera, men man tror att de huggits från bondestenåldern ända fram till tidig järnålder, d.v.s. under över 2000 år. Det folkliga namnet är älvkvarn. På andra språk kallas skålgropar för skålgroper (norska), skåltegn (danska), cup marks (engelska) och Schalen (tyska).
Slutarp	Slutarp var före skiftsreformerna på 1800-talet en by i Kinneveds socken, Frökinds härad, Västergötland. 1906 byggdes en järnvägsstation i Slutarp och där växte sedan fram ett samhälle. Numer är Slutarp sammanväxt med grannsamhället Kinnarp. Slutarpsdösen ligger strax NV om Slutarp nära vägen mot Floby. År 1405 stavades bynamnet Slutathorp. En runsten (Vg 182) i byn Hög i grannsocknen Norra Åsarp är rest av en person vid namn Sluta. Kanske är detta den person som gett namn åt Slutarp?
sn	Förkortning för socken.
socken	Socken är ungefär detsamma som församling. Förkortas sn. Enkelt uttryckt är en socken ett administrativt område som har eller har haft egen kyrka. En del sockenkyrkor revs i samband med reformationen på 1500-talet. Man brukar säga att fornminnesinventeringar följer sockenindelningen, men detta stämmer inte helt då det egentligen är församlingsindelningen som följs. På danska heter det sogn, på norska liksom på fornsvenska sokn, på isländska och färöiska sókn, på finska pitäjä, på engelska parish, på tyska Kirchspiel, på franska paroisse, på italienska parrocchia, på latin och interlingua parochia, på spanska parroquia, på portugisiska paróquia, på walesiska plwyf och på polska parafia.
spetsnackig yxa	Yxa, vanligen av flinta, vilken tillverkades under början av tidigneolitikum. Den största koncentrationen spetsnackiga yxor i Västsverige finner man på Falbygden i socknarna Slöta, Falköping, Karleby och Kinneved. På danska heter det spidsnakket økse, på norska spissnakked øks och på engelska point-butted axe.
spån	Ett spån är en grundläggande flintartefakt, ett avlångt avslag med närmast parallela långsidor. Spånet är utgångspunkten vid tillverkning av exempelvis spånpilspetsar, spånskrapor och flintknivar. På danska flække och på engelska blade.
spånpilspets med tånge	De spånpilspetsar som finns under bondestenålder anses vara karaktäristiska för gropkeramisk kultur. På Falbygden i Västergötland verkar det dock som att piltypen använts inom trattbägarkultur. En spånpilspets hittades t.ex. i kammaren på den borttagna Frälsegårdens gånggrift (Gökhem sn Raä nr 94:1). De största koncentrationerna i Västsverige finns i Skredsvik sn i Uddevalla kn och i Hemsjö sn i Alingsås kn. Kallas även skafttungepil. På danska skafttungepil och på engelska tanged blade arrowhead.
Spärrebäck	Vid Spärrebäck i södra delen av Skee sn i nordligaste Bohuslän finns en kistformad dös (Skee sn Raä nr 272), vars gravkammare är mycket lik Slutarpsdösens kammare.
stenkammargrav	Stenkammargravarna under skandinavisk bondestenålder delas in i dösar, gånggrifter och hällkistor.
stenkrets	Stenkretsar är samlingsnamnet för fornlämningar som domarringar, skeppssättningar och rektangulära stenkretsar.
Stenstorp	Stenstorps kommun omfattade socknarna Borgunda, Brunnhem, Dala, Håkantorp, Högstena, Segerstad, Stenstorp, Södra Kyrketorp och Valtorp.
stensträng	Stensträngar är rester av gamla hägnader, av vilka en del kan vara ända från yngre bronsålder. Vanligen är en stensträng 0,5-2 m bred. Är den ännu bredare (d.v.s. 2-5 m) brukar man kalla den hägnadsvall. Flacka hägnadsvallar finns exempelvis i samband med röjningsröseområden i Sörby sn NV om Floby.
stensättning	Stensättningar är flacka gravar av sten. De skiljer sig från rösen genom att vara låga och flacka. De är vanligen runda, men kan även vara kvadratiska eller trekantiga. De kan också ha kantkedja eller kantvall, mittröse eller ett mittblock. Vanligen är de från äldre järnålder.
stenålder	Stenåldern delas i Norden in i tre perioder: paleolitikum (fram till 8000 f.Kr.), mesolitikum (8000 - 4000 f.Kr) och neolitikum (4000 - 1800 f.Kr.). Paleolitikum och mesolitikum benämns också jägarstenålder eller äldre stenålder, medan neolitikum benämns bondestenålder eller yngre stenålder. På danska stenalder, på norska steinalder, på isländska steinöld, på färöiska steinøld, på finska kivikausi, på engelska stone age, på tyska Steinzeit, på nederländska de steentijd, på franska l'âge de pierre, på spanska la edad de piedra, på portugisiska idade de pedra, på interlingua le etate de petra, på walesiska oes y cerrig och på polska epoka kamienna.
stordös	da. stordysse, eng. grand dolmen, ty. Grossdolmen.
storhög	Gravhög från yngre järnåldern. Några kända storhögar i Västergötland är Holöja kulle (Gökhem sn Raä nr 21) i Vilske hd, Larva bäsing (Larv sn Raä nr 22) i Laske hd, Lumbers hög (Norra Vånga sn Raä nr 3) i Skånings hd, Skalundahögen (Skalunda sn Raä nr 3) i Kållands hd och Kung Ranes hög (Flistad sn Raä nr 12) i Vadsbo hd. Av dessa är Skalaundahögen den största med diametern 65 m och höjden 7 m. Holöja kulle kommer som god tvåa med diametern 40 m och höjden 7 m.
Ströget	Ströget är det folkliga namnet på S:t Olofsgatan, en av Falköpings huvudgator, som går från Ranten upp till stadens centrum, en sträcka på 1,4 km. Vid Strögets norra ände nere på Ranten ses gånggriften Lusthushögen (Falköpings stad Raä nr 19), mitt på Ströget ligger Falbygdens museum och gånggriften Kyrkerör (Falköpings stad Raä nr 28), och i dess södra ände ligger S:t Olofs kyrka. Tidigare gick gatan under namnen Rantavägen och Järnvägsgatan, men fick 1923 namnet S:t Olofsgatan.
Strömberg, Märta	Märta Strömberg (1921-) är professor emerita vid Arkeologiska institutionen i Lund. Hon grävde ut ett flertal gånggrifter och dösar på Österlen i Skåne på 1960-talet.
STÅ	Förkortning för stenålder.
Svensson, Hilding	Överlärare Hilding Svensson (1890-1946) är ett viktigt namn för fornforskningen på Falbygden. Sven Agnar Hilding Svensson föddes i Grimeton utanför Varberg i Halland och utbildade sig till lärare i Göteborg. 1911 blev han lärare i Falköping. Han blev 1924 ombud för Riksantikvarien. Under åren 1926-1931 inventerade han stora delar av Falbygden för RAÄs räkning och kunde bl.a. nyregistrera ett 30-tal gånggrifter och ett 10-tal hällkistor. Han gjorde också många arkeologiska undersökningar. Hilding dog av hjärnblödning ännu ej 56 år fyllda.
takblock	På danska dæksten, på engelska capstone, på tyska Deckstein, på nederländska deksten.
TBK	Förkortning för tyskans Trichterbecherkultur d.v.s. trattbägarkultur.
tidigneolitikum (TN)	Den första perioden av bondestenåldern (neolitikum) inföll i Sverige 4000 – 3300 f.Kr. På danska tidlig-neolitikum, på norska tidlig neolittikum, på engelska Early Neolithic period och på tyska Frühneolithikum.
tjocknackig yxa	Yxa, vanligen av flinta, vilken tillverkades under mellanneolitikum och senneolitikum. Av de tjocknackiga flintyxor som hör till trattbägarkulturen så finns Västsveriges största koncentration i Falköping. På danska heter det tyknakket økse, på norska tykknakked øks och på engelska thick-butted axe.
trattbägare	Ett slags keramikkärl från tidig- och mellanneolitisk trattbägarkultur, vilket har gett kulturen dess namn. Kärlet har trattformad hals och är vidast upptill vid mynningen. På danska kallas den tragtbæger, på norska traktbeger, på engelska funnel beaker eller funnel-necked beaker, på tyska Trichterbecher och på nederländska trechterbeker.
trattbägarkultur (TRB, TBK)	Trattbägarkulturen dominerade södra Skandinavien under första halvan av bondestenåldern (tidigneolitikum och mellanneolitikums första halva), d.v.s. ungefär 4000-2800 f.Kr. Nordeuropas dösar och gånggrifter tillhör denna kultur. Trattbägarkulturen hade även spridning i Centraleuropa och delas in i fem grupper. Trattbägarkulturens norra grupp omfattade Østlandet (sydöstra Norge), Svealand och Götaland i Sverige, hela Danmark, samt Schleswig-Holstein och Mecklenburg i Nordtyskland. Västgruppen omfattade Drenthe-området i norra Nederländerna och Eems-Weser-området (Niedersachsen) i nordvästra Tyskland. Östgruppen finns i norra och mellersta Polen, medan sydgruppen bl.a. finns i Tjeckien och sydöstgruppen i södra Polen, norra Slovakien och västra Ukraina. På dessa sidor avses dock främst trattbägarkulturens nordgrupp när trattbägarkulturen nämns. Namnet förkortas ofta TRB eller TBK både på svenska och andra språk. På danska heter det tragtbægerkultur, på norska traktbegerkultur, på engelska Funnel Beaker Culture eller Funnel-Necked Beaker Culture, på tyska Trichterbecherkultur eller Trichterrandbecherkultur, på nederländska trechterbekercultuur och på polska kultura pucharów lejkowatych.
TRB	Förkortning för tyskans Trichterrandbecherkultur eller Trichterbecherkultur, d.v.s. trattbägarkultur.
tröskelsten	På danska tærskelsten.
tunnackig yxa	Yxa, vanligen av flinta, vilken tillverkades under tidigneolitikum och början av mellanneolitikum och tillhörde trattbägarkulturen. Yxbladet är oftast välpolerat och kan nå imponerande längder. En tunnackig flintyxa funnen i Segerstad sn på norra Falbygden har exempelvis en längd på 45,8 cm (FM 674:1). Den största koncentrationen av tunnackiga flintyxor i Västsverige finns i södra Halland. I Västergötland är dock Falköping och Karleby rikast på denna yxtyp. På danska heter det tyndnakket økse, på norska tynnakked øks och på engelska thin-butted axe.
tunnbladig yxa	En typ av flintyxa tillverkad under tidig- och mellanneolitikum och tillhörande antingen trattbägarkulturen eller stidsyxekulturen. Den största koncentrationen av tunnbladiga flintyxor i Västsverige finns i Falköping. På danska talar man om tyndbladede økser och på engelska thin-bladed axe.
Vartofta	Vartofta kungsgård i Vartofta-Åsaka sn låg 10 km öster om Slutarp och 12 km sydöst om Falköping. Nordväst om kungsgården finns Varkullen, vars namn kan tolkas som Vaktkullen eller Vårdkasekullen. Namnet Vartofta, som finns belagt på tidigt 1200-tal med stavningen Wartopta, betyder i sin tur tomterna vid vaktkullen. Kungsgården har gett namn åt ett stort härad. Vartofta härad upptar östra delen av Falbygden och går i öster till Vätterns strand och omfattar därmed Tidaholms, Mullsjö och Habo kommuner. Vartofta härad delades på medeltiden i fyra fjärdingar, varav den västligaste kallades Ållebergs fjärding (Alduväghs fiärdhung) och omfattade de nuvarande socknarna Falköpings östra, Karleby, Luttra och Slöta. Den norra fjärdingen (Nordhasta fiärdhung) omfattade nuvarande Acklinga, Agnetorp, Dimbo, Fridene, Fröjered, Hömb, Korsberga, Kunglena, Mularp, Ottravad, Tiarp, Varv och Åsle, samt även Norra och Södra Fågelås, som numer tillhör Kåkinds hd. Den mellersta fjärdingen (Midhlasta fiärdhung) omfattade de nuvarande socknarna Baltak, Brandstorp, Daretorp, Hångsdala, Härja, Skörstorp, Suntak, Utvängstorp, Valstad, Velinga, Vättak och Östra Gerum. Den södra fjärdingen (Sunnarsta fiärdhung) omfattade de nuvarande socknarna Bjurbäck, Gustav Adolf, Habo, Kymbo, Kälvene, Nykyrke, Näs, Sandhem, Vartofta-Åsaka, Vistorp och Yllestad. I modern tid har även ett samhälle med namet Vartofta växt upp i södra delen av Slöta sn, strax väster om Varkullen. Åren 1952-1973 fanns även Vartofta kommun, vilken omfattade socknarna Falköpings östra, Karleby, Kälvene, Mularp, Näs, Slöta, Tiarp, Vartofta-Åsaka, Vistorp, Yllestad och Åsle.
Vilske	Vilske härad ligger i västra delen av Falbygden. Häradet utgörs av socknarna Vilske-Kleva, Ullene, Gökhem, Marka, Trävattna, Floby, Sörby, Göteve, Grolanda och Jäla. Häradets yta är runt 275 km². Grolanda har dock tidigare tillhört Frökinds härad. Namnet stavades på 1200-talet exempelvis Vilskähäräd. Åren 1952-1973 fanns Vilske kommun, som omfattade häradets socknar samt Hällestad sn i Gäsene hd. Floby var då kommuncentrum.
Vårkumla	Vårkumla är Kinneveds östra grannsocken och tillhör Frökinds härad. Socknens yta är drygt 12 km². Här finns bland annat de vackra gånggrifterna i Glaskulla (Vårkumla sn Raä nr 14 och 15). Vid Vårkumla kyrka finns bland annat en domarring och en runsten. Kyrkan anses vara av riksintresse. Redan i slutet av 1300-talet omtalas Warakumbla sokn.
Vänern	Vänern har en yta på 5585 km² och är därmed Sveriges största insjö. Sjöns största djup är 98 m. På fornnordiska Vænir. Namnets ursprung är ovisst.
Västergötland	Landskapet Västergötland har en areal på 16 675 km² och 1,2 miljoner invånare. Västergötlands landskapsblomma är ljung, medan landskapsdjuret är trana och landskapsstenen är diabas. På landskapsvapnet syns ett lejon i guld och svart. På fornnordiska heter landskapet Vestra Gautland och på latin Vestrogothia eller Westrogothia.
västgötar	Invånarna i landskapet Västergötland kallas västgötar, vilket vanligen uttalas "väschöttar". På nynorsk vestgøtar, på isländska vestgautar, på fornnordiska vestrgautar. Götar benämns Geatas på anglosaxiska i Beowulfsagan och Geats på engelska.
västgötska	Västgötska är samlingsnamnet på de dialekter som västgötarna i Västergötland talar. Bland de som bidragit till att dokumentera västgötskan märks Sven Hof (1703-1786), Samuel Landtmanson (1876-1953), Johan Götlind (1887-1940) och Sixten Bengtsson (1908-2000).
Västra Götaland	Storlän eller region som bildades 1 jan 1998 genom sammanslagning av Skaraborgs län, Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län. Arealen är 2,5 miljoner hektar, varav 1,3 milj. ha är skogsmark och 0,6 milj. ha är jordbruksmark. Invånarantalet är 1,5 miljoner. De sex mest folkrika kommunerna är Göteborg, Borås, Mölndal, Trollhättan, Uddevalla och Skövde.
Västsverige	Västsverige omfattar landskapen Bohuslän, Dalsland, Halland och Västergötland och har Göteborg som största stad. På isländska Vestur-Svíþjóð.
Vättern	Vättern är Sveriges näst största insjö. Den har en yta på 1912 km² och ett största djup på 119 m. Sjön kallades Veitur på 1100-talet.
yngre stenålder	Den yngre stenåldern inföll i Sverige 4000 – 1800 f.Kr. Den kallas även bondestenåldern och neolitikum. Se dessa ord.
yxor	Under stenåldern tillverkades yxor i sten, både av flinta (flintyxor) och av andra bergarter (bergartsyxor). Under jägarstenåldern var flintyxorna gjorda av slagen flinta och delas in i skivyxor och kärnyxor. Senare slipade man även flintyxorna. Bondestenålderns slipade flintyxor delas in i spetsnackiga, tunnackiga, tjocknackiga, håleggade och tunnbladiga yxor. Jägarstenålderns bergartsyxor var t.ex. lihultyxor, limhamnsyxor och trindyxor. Trindyxor hörde även till bondestenäldern tillsammans med yxor med smalsida. Bondestenålderns bergartsyxor med skafthål delas in i mångkantsyxor, dubbeleggade yxor, stridsyxor och enkla skafthålsyxor. Under bronsåldern började man göra yxor i brons, t.ex. kantyxor, avsatsyxor, holkyxor och ceremoniyxor. Under järnåldern tillverkades yxor av järn, t.ex. den vikingatida skäggyxan, som även fanns in i medeltiden. Man skiljer även mellan rätyxor (eng. axes) och tväryxor (eng. adzes). Rätyxorna har eggen parallell med skaftet medan tväryxorna har eggen vinkelrät mot skaftet. På danska økser.
Ålleberg	Med sina 330 m.ö.h. är Ålleberg det högsta av Västergötlands platåberg. Till ytan är det dock ett av Falbygdens minsta berg. Berget har en karaktäristisk profil där det mitt på Falbygden ensamt höjer sig över den omgivande högplatån av kalksten. Forskare som Christopher Tilley och Karl-Göran Sjögren har funderat över Ållebergs betydelse för de neolitiska människor som byggde de omgivande gånggrifterna. År 1827 hittades Ållebergskragen, en folkvandringstida guldhalskrage, i rasbranten vid Ållebergs änne. Ållebergskragen kan beses i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm, men en kopia kan även beses på Falbygdens museum i Falköping. Under medeltiden omgavs Ålleberg av många kyrkor såsom Agnestad, Lovene, Karleby, Leaby, Saleby Övra, Slöta, Smedby, Synnerål och Luttra. Dessa socknar utgjorde förr Ållebergs fjärding, vilken år 1397 kallades Alefuäghsfierdung eller Aldowägh. Endast Karleby, Slöta och Luttra kyrkor finns kvar idag. Ålleberg ligger nu till större delen i Slöta socken. Enligt folktron ska stridsrustade ryttare sova inne i Ålleberg för att rycka ut när ofred råder. Dessa kallas Ållebergs ryttare. Bergets äldsta namnform är Aldubiärgh från cirka 1325.
Åsaka	Namnet Åsaka finns på sex ställen i Västergötland. På Falbygden finns två Åsaka-byar, en i Vartofta-Åsaka sn i Vartofta hd (5 km sydost om Vartofta och 12 km sydost om Falköping) och en i Ullene sn i Vilske hd (3 km norr om Floby och 12 km väster om Falköping). Vartofta-Åsaka skrivs Asaka sokn 1397 och Ullene-Åsaka skrivs i Asakom 1449. De andra fyra Åsaka-byarna är Skånings-Åsaka sn 7 km nordost om Skara (skrivet parochie Asaka 1390), Kållands-Åsaka sn 8 km sydväst om Lidköping (skrivet i Asakom 1404), Barne-Åsaka sn 8 km sydost om Nossebro (skrivet in Asakum 1357) och Väne-Åsaka sn 8 km sydost om Trollhättan. Namnets betydelse är oviss. Ivar Lundahl menar att namnet ska utläsas som "ås-hak". Andra har menat att namnet ska tolkas som "as-åka", men detta verkar ej stämma språkligt sett. Ett fornnordiskt verb ásaka betyder "anklaga". Kanske var varje Åsaka någon slags tingsplats?
Åsarp	Norra Åsarps socken i Redvägs hd ligger i en rik järnålderbygd utmed Ätran i södra delen av Falköpings kn. Vid dikning av en mosse invid Ätran tillhörande Alvared Gabrielsgården hittades c. 1906 ett bärnstensansikte från stenåldern. Flera fragment av ett sytt plagg i kalvskinn hittades 1933 vid torvbrytning i Stora Fagerås mosse. Plagget kan ha varit en cape och är daterat till förromersk järnålder. I socknen finns drygt 280 stensättningar främst från äldre järnålder. Den äldsta namnformen är Asathorppe från 1376. Byn Alvared stavas samma år Alwal, men detta bör vara en felstavning av Alwar e.d. Norra Åsarps socken var, liksom grannsocknen Smula, före 1891 delad med större delen i Älvsborgs län och en mindre del i Skaraborgs län. I socknen finns även Ekehagens forntidsby.
Åsle	Den stora Åslesänkan med Åsle mosse delar Falbygden i en västlig och en östlig del. Åsle kyrka ligger 7 km öster om Falköping. Åsle sn omfattar drygt 23 km². Nära kyrkan finns sevärdheten Åsle Tå med sina gamla stugor. I socknen finns fyra gånggrifter. Man har också hittat tre depåfynd av bronsföremål från bronsåldern i socknen. 1869 gjordes det första fyndet på gården Nya Åsle, 1882 och 1938 gjordes ytterligare fynd på Svartarp (Svarttorp). Det tros att det så kallade Slaget vid Åsle eller Slaget vid Falköping ska ha stått i socknen i februari 1389 då drottning Margareta besegrade Albrekt av Mecklenburg, vilket kom att leda till Kalmarunionens bildande 1397. Sockennamnet Åsle är tidigast känt 1360 då det stavades Asle. I östra delen av socknen finns gården Fårdala uppe mellan Gerumsberget och Varvsberget. Namnet Fårdala är känt redan från 1225.
älvkvarn	Älvkvarnar och skålgropar är samma sak. Skillnaden är att namnet älvkvarnar är det etnologiska namnet, medan skålgropar är det tekniska och arkeologiska namnet på samma företeelse.
Ämbetet	Vardaglig benämning på Riksantikvarieämbetet arkeologer emellan.
Ätran	Detta vattendrag rinner från södra Falbygden ner till Falkenberg i Halland. Från sjön Lönern vid Falköpings kommuns sydspets rinner Ätran först norrut för att sedan vända söderut mellan Åsarp och Smula. Förr vände Ätran ytterligare några km norrut mellan Vårkumla och Vartofta-Åsaka, men loppet kortades genom kanalisering. Ätran tros varit en viktig kommunikationsled under förhistorien, vilket häradsnamnet Redväg indikerar. Även Slutarpsdösen har ett samband med Falkenbergstrakten då det där finns en dös med samma kammarform (Årstad sn Raä nr 88).
öronflaska	Ett slags keramikkärl från tidigneolitisk trattbägarkultur. På danska dysseflaske, på engelska lugged flask eller dolmen flask och på tyska Megalithflasche.

  Denna sida är gjord av Slutarpsdösens Vänner. Senast uppdaterad 2009-12-06.