Litteratur om Slutarpsdösen
Denna litteraturlista försöker omfatta allt någorlunda vederhäftigt som är skrivet om Slutarpsdösen, även litteratur där dösen eller fynden därifrån bara omnämns som hastigast. Litteraturen är ordnad i kronologisk ordning. Därtill är det angett hur de olika källorna klassificerat Slutarpsdösen; vanligen som dös eller hällkista. I de fall den blivit behandlad eller benämnd som "gånggrift" har dock troligen ordet "megalitgrav" avsetts.

Statens Historiska Museum, "Tillväxten under år 1910", Fornvännen 1910 (1910) s. 280. Slutarpsdösen betecknas som stenkammargrav.

Sune Lindqvist, "Två västgötska grafbyggnader från stenåldern: II. Dös vid Slutarp, Kinneved sn, Frökinds hd", Fornvännen 1911 (1911) s. 130-140 (tysk sammanfattning "Zwei Grabbauten aus der Steinzeit in Wästergötland: II. Dolmen bei Slutarp, Kirchspiel Kinnewed" s. 300). Berättar ingående om utgrävningen av Slutarpsdösen. 10 figurer från Slutarpsdösen i artikeln. Argumenteras för att vara en dös av dansk typ.

Carl M. Fürst, "Skelettresterna från en dös vid Slutarp, Kinneveds sn, Frökinds hd, Västergötland.", Fornvännen 1911 (1911) s. 140-143 (tysk sammanfattning "Die Skelettreste von einem Dolmen bei Slutarp, Kirchspiel Kinnewed, Wästergötland" s. 301). Den osteologiska undersökningen av benmaterialet från Slutarpsdösen, vilken betecknas som dös.

Karl Esaias Sahlström, Om Västergötlands stenåldersbebyggelse (1915) doktorsavhandling, s. 51, 57-58. Slutarpsdösen anges som dös.

Karl Esaias Sahlström, "Förteckning över Skaraborgs läns stenåldersgravar" (1915) s. 12-14, Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 3. Slutarpsdösen är här nr 3 i förteckningen. Slutarpsdösen anges vara en dös enligt Lindqvist.

K. V. Hagberg, Om västgötarne i forna tider (1922) s. 28-29. Slutarpsdösen betecknas som dös som användes in i gånggrifternas tid.

Sune Lindqvist, "Ättebackar, domareringar och andra fornminnen i Västergötland", s. 39, Svenska Turistföreningens Årsskrift 1924 (1924). En dös omnämnd.

Hanna Rydh, Kvinnan i Nordens forntid (1926) s. 32. Planskiss av Slutarpsdösen, som betecknas som hällkista.

Daniel Melin, "Fasta fornlämningar i Kinneved Sn Västergötland" (ATA dnr 0597/1930) Slutarpsdösen är här nr 12 i inventeringen av Kinneved gjord 1929. Slutarpsdösen bestämd som dös.

Gustaf Ewald, Västergötland i ord och bild (1930) s. 49. Slutarpsdösen anges som möjlig dös.

Jan Erik Anderbjörk, "Västergötlands megalitgravar" (1932) s. 6-7 ur Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift IV:5-6. Slutarpsdösen betecknas som säker dös med gravmaterial från gånggriftstid.

Reinhold Odencrants, "Några ord om Västergötlands hällristingar" (1932) s. 43 ur Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift IV:5-6. Slutarpsdösen betecknas som dös.

Karl Esaias Sahlström, Hilding Svensson, Daniel Melin, Einar Magnusson & Reinhold Odencrants, Gudhems härads fornminnen (1932) s. 169. Slutarpsdösen anges vara en dös enligt Lindqvist.

Sune Lindqvist, Svenskarna i heden tid (1935) s.131, 132. Slutarpsdösen betecknas som dös.

Karl Esaias Sahlström, "Falbygdens förhistoria", s. 25, ur Falköping genom tiderna Del I – Från äldsta tid till omkring år 1620 jämte en förhistorisk inledning, Bo V:son Lundqvist, (1940). Dock s. 5 i särtryck (1940). Slutarpsdösen anges ha döskaraktär men med fynd från gånggriftstid.

Nils-Gustaf Gejvall, Carl-Herman Hjortsjö & Karl Esaias Sahlström, "Stenålderskvinnan från Luttra i svensk antropologisk belysning", Arkeologiska forskningar och fynd – Studier utgivna med anledning av H. M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11·11·1952 (1952) s. 414, 424. Slutarpsdösen betecknas som dösliknande stenkammargrav.

Generalstabens Litografiska Anstalt, Svenska orter: Atlas över Sverige med ortbeskrivning: Del II ortbeskrivning L-Ö (1952) s. 1125. Slutarpsdösen betecknas som dös.

Svenska Turistföreningen, Tusen sevärdheter i Sverige (1960) s. 131. Slutarpsdösen anges som hällkista.

Birgitta Ahlberg, Vad skall jag se i Västergötland (1963) s. 92.

Jan-Bertil Schnell, Vatten och fornfynd. Bebyggelsehistoriska studier på Västergötlands kambrosilurområde (1966) Bilagor s. 11 och Utbredningkarta 3. Licentiatavhandling, Göteborg. Slutarpsdösen anges som hällkista.

Svenska Turistföreningen, Årsskrift 1970: Västergötland (1970) s. 235. Slutarpsdösen benämnd hällkista.

Sixten Västgöta-Bengtsson, I Västgötabygd (1975) s. 24, 25. Slutarpsdösen betecknas som dös.

Per Persson, "Megalitgravarna och det neolitiska samhället. Ett exempel från Västsverige.", Kontaktstencil 15 (1978) s. 78. Slutarpsdösen betecknas som dös.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Rapport 18/79: Kulturvårdsplanering: Underlagsmaterial (1979) s. 60. Slutarpsdösen omnämns här som gånggrift!

Länsstyrelsen i Skaraborgs län Planeringsavd, Meddelande 3/80: Kulturminnesvård och kulturminnesvårdsskyltar i Skaraborgs län (1980) s. 20, 41, Bilaga IV. Slutarpsdösen är här beskriven som hällkista, men i sammanfattningarna angiven som gånggrift!

Freddie Johansson, Sevärdheter i Västergötland – Skaraborg (1983, 2:a rev. uppl.) s. 169. Slutarpsdösen är här sevärdhet nr 216 och betecknas som hällkista.

Lars Blomqvist, Megalitgravarna i Sverige: Typ, tid, rum och social miljö (1989, 1:a uppl.) doktorsavhandling (främst tabell s. 39, tabell s. 99, och bild s. 386, men även s. 83, 190, 194, 206, 288) Slutarpsdösen har här beteckningen Fa 218 och betecknas som dös.

Falköpings Kommun, Hus och miljöer på Falbygden – Kulturhistorisk inventering (1989) s. 324. Slutarpsdösen angiven som hällkista.

Gerhard Flink, Arkeologi i Skaraborg – En vägvisare (1989) s. 29. Slutarpsdösen anges som dös.

Klas-Göran Selinge, "Västergötland", ur Hällristningar och hällmålningar i Sverige, Sverker Janson, Erik B. Lundberg & Ulf Bertilsson (red.), (1989) s. 138. Slutarpsdösen beskrivs som en märklig hällkista som tidigare bedömts vara en dös.

Lars Blomqvist, Neolitisk atlas över västra Götaland (1990). Slutarpsdösen finns utprickad på karta 22 såsom varande dös.

Lars Blomqvist, Falbygden ett forntida centrum (1991) s. 56. Slutarpsdösen anges som dös.

Lars Bägerfeldt, Megalitgravarna i Sverige: Typ, tid, rum och social miljö (1992, 2:a uppl.) (främst tabell s. 30, tabell s. 84, och bild s. 189; men även s. 70, 131, 135, s. 148, och s. 191) Slutarpsdösen har här beteckningen Fa 218 och betecknas som dös.

Eva Weiler, Innovationsmiljöer i bronsålderns samhälle och idévärld – Kring ny teknologi och begravningsritual i Västergötland (1994) doktorsavhandling, s. 151, 152, 192, 196. Slutarpsdösen betecknas som hällkista eller dös.

Torbjörn Ahlström & Sabine Sten, "Hallonflickan", s. 23, ur Forntid på Falbygden (1995) Curry Heimann & Lena Persson (red), Falbygdens museum.

Astrid Gogglesworth (Krister Brandt), Lilla boken om Falköping – En kulturguide (1995) s. 35. Kranierna på bilden är från Slutarpsdösen.

Kerstin Lidén, 'A dietary perspective om Swedish hunter-gatherer and Neolithic populations. A analysis of stable isotopes and trace elements' s. 2, 8, 28. Finns som bilaga till Kerstin Lidén, Prehistoric Diet Transitions (1995) doktorsavhandling.

Lena Persson et al., Boken om Kinnarp och Slutarp – en historik över två stationssamhällen (1995), s. 37, 58, 67, 111.

Marta Löfstedt, Gender och Megaliter – Ett försök till genderanalys av ett könsneutralt material (1996) C-uppsats, Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet, s. 8, 9, 10, 29. Slutarpsdösen betecknas som dös, men på ett ställe som gånggrift.

Maria Wretmark, "Kraniet från Hanaskede – vår äldste skaraborgare", s. 214, ur Bygga och bo – 1000 år i Västergötland – Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1995-1996 (1996).

Freddie Johansson, Sevärdheter i Västergötland – Skaraborg (1997, 3:e rev. uppl.) s. 186. Slutarpsdösen är här sevärdhet nr 188 och betecknas som hällkista.

Staffan Knutson, Neolitiska bärnstensfynd i Västsverige – En studie av deras datering, härkomst och betydelse (1997), Appendix 1 s. 4, Appendix 2 s. 2, C-uppsats, Institutionen för Arkeologi, Göteborgs Universitet. Slutarpsdösen betecknas som dös.

Gunnar Creutz, Slutarpsdösen – Kinneved sn Raä nr 21 – En stenkammargrav med dateringsproblem (1998) B-uppsats, Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet (otryckt, 21 s.). Slutarpsdösen argumenteras här vara en dös med mellanneolitiskt gravmaterial.

Peter Jankavs, "Vad händer med våra gånggrifter?", s. 6 ur tidningen Forntida nyheter på Falbygden 1998 utgiven av Ekehagens Forntidsby, Falbygdens Museum m.fl. Slutarpsdösen betecknas som hällkista.

Peter Jankavs, "Rapsodi över hällbilder i Skaraborg – med impromptu för skålgropar och fotsulor", s. 411, 413, 434, 435, ur Glyfer och arkeologiska rum – en vänbok till Jarl Nordbladh (1999) Anders Gustafsson & Håkan Karlsson (red). Slutarpsdösen anges som svårbestämd megalitgrav, antingen hällkista eller dös.

Lena Persson et al., Boken om Kinneved från forntid till 1899 (1999), främst uppslaget s. 92-93, men även s. 2, 6, samt på karta s. 87. Slutarpsdösen anges vara dös eller hällkista.

Christopher Tilley, The Dolmens and Passage Graves of Sweden : An Introduction and Guide (1999) s. 146, 174, 176-177. Slutarpsdösen har här beteckningen V31 och anges vara en möjlig dös.

Tony Axelsson, "Gånggriften som återuppstod – kommentarer kring en undersökning av två borttagna fornlämningar i Gökhem socken", s. 47 i Falbygden 2000 (2000). Slutarpsdösen finns här utprickad på en karta över gånggrifter.

Per Persson & Karl-Göran Sjögren, Falbygdens gånggrifter – Del 1. Undersökningar 1985-1998 (2001) s. 19-20, 199, 200, 201, 202, 203, 226, 227, 230, 246, 252, 255. Avsnittet "Dösar på Falbygden" s. 200-201 är här av särskilt intresse. För C14-dateringar av Slutarpsdösen se figur 193 s. 199 och appendix 1 s. 230. Slutarpsdösen bevisas vara en säker dös med fynd från början av mellanneolitikum.

Gunnar Creutz, Parvisa gånggrifter på Falbygden - En tolkning av sammanfallande kammarriktningar (2001) C-uppsats, Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet, s. 31, 34, 42, 63. Slutarpsdösen anges som dös.

Peter Jankavs, "Slutarpsdösen - hotat kulturarv", s. 5, 145-153, ur Blommande trädgårdar och grönskande parker - Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2001-2002 (2002). Artikeln beskriver de åtgärder som vidtagits för att bevara det vittrande takblocket. Slutarpsdösen anges som dös.

Karl-Göran Sjögren, "Mångfalldige uhrminnes grafvar..." Megalitgravar och samhälle i Västsverige (2003) doktorsavhandling, Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet, s. 70, 97-98, 108-110, 118-119, 125-128, 191, 226, 228-229, 232, 234, 239, 253, 303, 375, 382. Några sidor skiljer för den tidigare disputationsupplagan. Slutarpsdösen anges som dös.

Klaus Ebbesen, "Neolitiske ravperler i Västergötland", s. 85, 91, 110, ur in Situ 2002 (2003). Slutarpsdösen anges som dös med fynd av tre bärnstenspärlor, en av typ b1 och två av typ m.

Gunnar Creutz, "Nu vet man att Slutarpsdösen är en dös", Falbygden 57 (2003) s. 68-74. Även s. 3, 41, 42.

Statens Historiska Museer, Inventarienummer SHM 14 217.

Riksantikvarieämbetets inventeringar 1960 och 1984 där graven är nr 21 i Kinneved sn och betecknas som hällkista.

Falbygdens museum: Fyra kranier från Slutarpsdösen har sedan maj 1994 visats i utställningen Forntid på Falbygden på Falbygdens museum i Falköping. Under tiden 23/5-9/9 2001 visades även en bild från utgrävningen 1910 i utställningen Kinneved va'då?, som gav exempel på hur hembygdsforskning kan bedrivas.

  Denna sida är gjord av Slutarpsdösens Vänner. Senast uppdaterad 2009-12-06.